Gayeliten trängs runt Minnelli

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

HOLLYWOOD. Jag har inte sett så här många bögar på samma ställe sedan Robyn uppträdde på LA-klubben Wiltern.

Då satt jag på läkaren intill ett hundratal shortsklädda och sjukt upprymda Bears (Bamsebögar).

Nu försöker jag bana väg genom gräddan av Hollywoods gayelit.

Liza Minnelli is in the house.

Vid baren intill poolen håller den före detta N’Sync-medlemmen Lance Bass hov. Han är omgiven av tre tjejer med höga klackar som skrattar som på kommando.

Vid ett barbord intill står två pojkar i vita skjortor och pilotbrillor och stirrar hänfört åt hans håll.

En trappa upp i Hollywood Hillshuset är partyt i full gång.

Men hettan den här söndagseftermiddagen gör både luftkonditionering och industrifläktar maktlösa.

Värst är det i matsalen. Där är det så packat att de vitklädda servitörerna tvingas trycka sig mot väggen för att ge plats åt hungriga gäster.

Men det är inte bara maten som drar.

Sean Hayes, ultra-queen Jack McFarland i ”Will & Grace”, är på plats och har fyllt tallriken med sallad, laxpaté och kyckling.

Att han inte lyckats följa upp tv-succén som gick i graven för tre år sedan verkar inte ha minskat hans berömmelse. Killarna står i kö för att åtminstone få skaka hans hand.

Ute i vardagsrummet sitter personen som är huvudorsaken till festen, Brooke Elliott. Hon spelar huvudrollen i nya tv-serien ”Drop dead Diva”.

Handlingen kretsar kring en supermodell i en överviktig kvinnas kropp.

För att lansera serien har de programansvariga bjudit in verkliga divor.

Den största av dem alla, Liza Minnelli, sitter i en soffa i vardagsrummets angränsande kontor.

Bredvid sig har hon Paula Abdul.

Framför dem står en tv-kamera.

De försöker småprata med varandra, men verkar inte ha mycket gemensamt. Abdul verkar nervös. Kanske tänker hon på filmen ”Bruno”, där hon genomförde en intervju sittande på en latinamerikansk trädgårdsarbetares rygg. Det slutade med att hon sparkade sin talesperson.

Minnelli har dagen innan uppträtt i Los Angeles – till blandat mottagande.

Nu stirrar den 63-åriga sångerskan tomt framför sig. Och när hon av husets ägare, tillika producenten Craig Zadan, leds iväg genom hemmet kan jag inte låta bli att tänka på 80-årshyllningen till Frank Sinatra i Los Angeles för några år sedan.

Han hade samma förvirrade uppsyn, samma till synes oförmåga att förstå och känna igen personerna omkring sig.

Men det är likadant nu som då. Gästerna är så imponerade av hennes blotta åsyn att de inte registrerar vare sig hennes monotona röst eller stela rörelser.

I stället klappar de hysteriskt händerna.

Och då har ju syftet med hela den här tillställningen uppnåtts.

I varje fall för alla inblandade utom kanske divan själv.