Jens Peterson: ”Ett kraftfält som spred värme”
Kim Anderzon var lika mycket Lasse Åberg som Dario Fo
Kim Anderzon var en av våra mest folkkära och älskade filmstjärnor.
Sällskapsresan! Göta Kanal! Rederiet!
Men hon var också den oförutsägbara teaterskådespelaren som lyfte fram Dario Fo och väckte publiken med ”Vivagina”.
Många har sett Kim Anderzon i svenska filmklassiker. Väldigt, väldigt många.
Både ”Sällskapsresan” och ”Göta kanal” sågs av en betydande del av svenska folket på bio. Ännu fler såg dem på tv. Lägger man ihop siffrorna blir de större än Sveriges befolkning. Det beror på att vi såg filmerna igen. Och igen. Att vi fortfarande ser dem.
Kim Anderzon har varit med i några av svensk films mest älskade ögonblick.
Siv i ”Sällskapsresan”. Den drivande och handlingskraftiga som tar tag i sin kompis Majsan och ser till att saker och ting händer på julturen till Spanien. Flera komiska klassiska scener.
Lena i ”Göta kanal”, handlingskraftig hustru till båtbyggaren Janne ”Loffe ”Carlsson. Hon rycker in och räddar läget i viktiga ögonblick. Radarparet återförenades för uppföljaren.
Sympatisk tjejer. Roliga. Starka. Kim Anderzon hade inte svårt att göra sådana roller trovärdiga.
Kvinnor som kvinnor ville vara och män blev kära i. Eller kanske män ville vara och kvinnor blev kära i. Hon var också med i ”Gräsänklingar”, ”Raskenstam” och ”Black Jack”.
Men Kim Anderzon kom från ett annat håll in i den här breda populärkulturen med bästsäljande biosucceér.
Hon blev först uppmärksammad på Pistolteatern i Stockholm, där hon började spela redan 1969. Där fanns också i perioder Johan Rabaeus och Björn Granath, som hon jobbade mycket med. Kim Anderzon gjorde bland annat succé i flera teaterpjäser av Dario Fo under 1970-talet, som ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”
Hon var en som gav fria teatergrupper ett ansikte.
När Dario Fo fick Nobelpriset i litteratur 1997 hyllades också Kim Anderzon för att envist ha introducerat hans teaterkonst i Sverige.
Kim Anderzon fick även en Guldbagge, för rollen i ”Andra dansen”. En svensk road movie som kom 1983 och inte alls nådde lika många biobesökare som de populära komedier hon var med i. Men som också visade alla nyanserna hos den skicklig skådespelaren Kim Anderzon.
Hon blev under 1990-talet en av trotjänarna i ”Rederiet” under några säsonger, en av de mest älskade svenska tv-serierna. Även där hette hon Siv, som i ”Sällskapsresan”. Siv Svensson, godhjärtad och vänlig.
Några år sedan gjorde hon en helt annan typ av roll. Kim Anderzon spelade ”Vivagina” på Mosebacke i Stockholm, i regi av Judith Hollander. En amerikansk föreställning som i original heter ”The Vagina monologues” och var en uppfriskande provocerande uppvisning. Kim Anderzon sökte närkontakt med publiken och fick en del att huka i stolarna i den lilla lokalen.
Hon var med i ”Stjärnorna på slottet” och hennes dag sändes på julen 2011. Med yoga och berättelser om det mångsidiga livet i teatern.
När Kim Anderzon blev sjuk i cancer för två år sedan var hon öppen med sjukdomen. Hon prövade olika behandlingar, även alternativa sådana i Tyskland.
Hon fortsatte att spela teater när det gick under sjukdomsåren, och även den här hösten har hon stått på scen på Boulevardteatern i ”Den skalliga primadonnan”.
Hennes dotter Tintin blev också en framgångsrik skådespelare och har den senaste tiden arbetat på en dokumentär om sin mamma.
Kim Anderzon föddes som Kerstin Kristina Birgitta Andersson i Östersund 1943. Hon lämnade hemstaden för Stockholm som 16-åring, och utbildade sig till kartritare.
I fotoboken ”Sthlmsliv” (Max Ström) finns en bild på två kompisar som njuter i solstolar i Rålambshovsparken 1963. En av dem är Kerstin Anderzon från Östersund, som sitter med sin vän Siv från Lillhärad.
Det är strax innan hon väljer teatern, och utbildar sig på några olika skolor. Efter genombrottet på Pistolteatern följer växelbruket där hon är lika självklar i de bredaste publikfilmerna som i de smalaste teaterpjäser i de minsta källarlokalerna.
Hon var lika mycket Lasse Åberg som Dario Fo. Ett kraftfält som spred värme.