Manchester vänder blicken – framåt
MANCHESTER. 50 000 människor är på väg att lämna arenan.
De sjunger alla samma sak. Om och om igen.
”Don’t look back in anger, I heard you say”.
Först när Ariana Grande kliver ut på scenen en timme in i showen blir extasen på Old Trafford Cricket Ground som förbytt.
Människor gråter öppet. Håller händer för bröst och mage och ansikte. Kan inte hålla tillbaka känslorna som stormar inombords.
Det kan inte Ariana Grande heller.
Storbildskärmarna visar hur 23-åringen kämpat mot gråten. Ögonen glittrar och underläppen skakar.
Det var tretton dagar sedan hon stod på en scen senast. Då slutade allting med att 22 människor miste livet.
Längst framme vid scenen, i en avskild del av publikhavet, står alla som överlevde. Som fick en morgondag, om än en svårare än den innan.
Ändå finns ingen rädsla, ingen ilska, ingen bitterhet i Manchester.
Pharrell Williams är den som nämner det först. Att han inte ser någon rädsla alls i blickarna på dem som är där. Ingen skräck. Inget ont.
Vi behöver påminnas ibland
Och jag tänker på tonårstjejen som lutade sig tillbaka mot staketet utanför arenan tidigare under dagen, när jag frågade om hon någon gång känt sig rädd efter attacken, och sa:
– Vet du, vad som helst kan hända, varje dag. Inte bara i dag, utan varje dag. Och då är det väl bättre att veta att man gjorde någonting viktigt av den tiden man fick.
I tre timmar påminner Ariana Grande, Justin Bieber, Coldplay och resten av gänget oss alla om våra möjligheter att påverka. Påverka liv och känslor och möjligheter. Riktningar, för oss själva och för den här världen.
Och vi behöver det, ibland. Påminnas. Om vikten att agera. Om att vi kan komma samman, bli starkare, även efter det allra mörkaste. Att vi kan bära varandra. Att det finns ett ansvar i att leva, när andra inte får chansen.
Allsången bara fortsätter
Det om något blir extra tydligt när jag ser en ung tjej längst ner på läktaren som skrivit alla 22 namn som inte fick en morgondag på baksidan av sin vita t-shirt.
När musiken tystnar och scenen släcks ner fortsätter sången som att ingenting har hänt. 50 000 personer går i led för att komma ut ur arenan. De sjunger. Högt och tydligt. Hela tiden.
Samma Oasis-rad, om och om igen. ”Don’t look back in anger, I heard you say”.
Och inget känns mer rätt, än det.
För det är ändå ingen, ingen av de 50 000 som dansar ut ur arenan, som är påväg i den riktningen. Påväg mot ilska eller mörker. Påväg tillbaka.
Alla är på väg framåt. Vidare. Med blickarna riktade målmedvetet framåt.
Mot en morgondag värd att leva för.