Richard Hobert snuvades på romandebuten – av Ulf Lundell

Regissören om sin roman ”Fågelfångarens son”

Foto: Magnus Sandberg
Richard Hobert.
NÖJE

Filmregissören Richard Hobert debuterar som romanförfattare.

En debut som kunde ha ägt rum redan för 42 år sedan. Allt var klappat och klart. Förlaget skulle ringa och en 24-årig Richard Hobert hade köpt champagne.

– Då sa de att de tyvärr inte kunde ge ut min bok, för de hade fått in en bättre roman som handlade om precis samma sak. Av en annan ung och okänd kille – Ulf Lundell, berättar Richard Hobert.

Nej, Richard Hobert, nu 66 år, är inte bitter över att det var ”Jack” som blev 1970-talets stora generationsroman.

Och det var naturligtvis inte den roman som nu finns i bokhandeln, ”Fågelfångarens son” (Bokfabriken), som bokförlaget inte ville ge ut då, 1976.

– Mellan jag var 19 och 22 skrev jag i rask takt tre romaner. Två av dem snabbt refuserade. Den tredje var det ett bokförlag som tände på ordentligt. Flera lektörer skulle läsa. Så kom samtalet: ”Alla är väldigt positiva. Vi tar ett avslutande möte på telefon på fredag klockan tre”. Jag köpte och satte en champagneflaska på bordet. Så ringde de och sa: ”Vi är så ledsna, den här veckan har vi fått in en annan roman som handlar om precis det du har skrivit om. Och vi tycker den är bättre”.

– Vad fan säger ni?, sa jag. Vem är han?

När Richard Hobert sedan läste Ulf Lundells ”Jack” när den kom ut, tyckte han redan då att den var bättre än hans egen historia, som i stället för i Stockholm och på Gotland, utspelades i Lund och runtom i Europa. Det var universitetslivet och interrail och liftningar genom Europa.

”Nöjespalatset” hette boken som nästan blev hans första roman.

Träffar du inte Ulf Lundell ibland, ni bor väl i närheten av varandra på Österlen?

– Vi morsar på varandra i Ica-butiken. Men nej, jag har inte berättat för honom om detta (skratt).

Richard Hobert säger att det var kanske lika bra att det inte blev någon debutroman då. Han skickade i stället in manus till radioteatern. Tänkte att det var ett sätt att skriva filmmanus utan att det skulle kosta så mycket att producera.

– När jag fick höra skådespelarna ta tag i texten, när det blev blod och syre, tänkte jag: Fan, vad bra, är det jag som har skrivit det där?

Radio blev till tv blev till långfilm. Från tidigt 1990-tal och framåt har Hobert gjort ett stort antal framgångsrika tv- och långfilmer. Från ”Skånska mord” med Ernst-Hugo Järegård (1928-1998) till den senaste ”En enkel till Antibes”, som blev språngbrädan för Rebecca Fergusons världskarriär. Däremellan serien om de sju dödssynderna, med filmer som ”Glädjekällan” och ”Höst i paradiset”, ”Alla älskar Alice” med dåvarande hustrun Lena Endre och Mikael Persbrandt och ”Harrys döttrar” med Endre och Amanda Ooms.

Nu handlar det om ”Fågelfångarens son”. Först boken, sedan filmen.

– Jag blev uppringd av en kvinna i Stockholm, en förskolelärarinna som var från Färöarna. Hon hade sett mina filmer och sa att det fanns en legend från hennes hemland som det fanns någonting i som jag skulle passa för att filma. Hon hade ingen egen vinning i detta, hon ville bara göra någonting för Färöarna.

– Historien utspelades i slutet av 1800-talet och handlade om två makar som måste göra barn i en väldigt ansträngd situation. Där fanns en väg in i det innersta i människors relationer, förtroenden och tillit till varandra. Jag blev inte av med historien, så jag åkte till Färöarna.

Richard Hoberts bok griper direkt tag om läsaren. För de annorlunda miljöerna. För historien i sig. Det handlar om Esmer, en fattig bonde som försörjer sig som fågelfångare, han säljer både dem och deras ägg på marknaden. Nu måste han dock skaffa sig en son till arvinge, för att inte förlora arrendet på sin gård. Så stod det i lagen på den tiden. En lag skapad av de rika, förstås. Fågelfångaren tvingas till ett väldigt drastiskt beslut. Som sedan följs av andra händelser, som får ännu värre konsekvenser, för honom och för många andra inblandade…

Den här historien har Richard Hobert jobbat med i över fyra år. Främst för att göra en film. Efter många turer fram-och-tillbaka kring finansieringen, blev det en film, inspelad i april-juni i år på plats på Färöarna, med en budget på 23 miljoner kronor. Beräknad premiär i februari-mars nästa år. I rollistan återfinns skådespelare från Färöarna, Danmark och Frankrike. Svenskorna Livia Millhagen och Hedda Rehnberg (tv-serien ”Vår tid är nu”) har också stora och viktiga roller.

Varför blev det först en roman?

– Jag arbetade med filmmanuset på ett lite annorlunda sätt. Jag hade skrivit lite mer fylligt, beskrev atmosfären mer, det ombytliga vädret, det andliga vädret. ”Det här var ju spännande att läsa, är det baserat på en bok?”, sa någon.

– Någonstans i ett förtvivlat skede efter tre år när det ett tag inte såg ut att bli någon film, tänkte jag: Nu har jag lagt ned så mycket tid på det här och så kommer ändå inte historien att finnas. Då kanske jag ska försöka göra en roman av det.

Hur ser du på skillnaden att göra filmen och skriva boken?
– Ett filmmanus är ett partitur. Regissören är dirigenten. Nu satt jag som författaren och var tvungen att åstadkomma hela konserten.

ARTIKELN HANDLAR OM