Släpp köttyxan, Paris Jackson
Paris Jackson, det är ett helvete att vara 15.
Men släpp köttyxan.
Det går över.
I den brutala ärlighetens namn: Det låter futtigt.
Paris Jackson uppges ha blivit skogstokig för att hon inte fick gå på en Marilyn Manson-konsert.
Senare samma dag ska hon ha skurit sig själv med en köttyxa. Uppgifterna är luddiga, men klart står att Paris Jackson inte mår bra.
Jag vet ingenting om att vara Paris Jackson. Inget om att ha en pappa som är kändast i världen, som gömmer ens ansikte med mask. Inget om att ha en pappa som gått bort. Inget om att i ren desperation efterlysa sin farmor och vårdnadshavare på Twitter för att man inte har haft kontakt med henne på en vecka.
Men jag vet hur jävligt det kan vara att vara 15 år.
Puberteten, den här vidriga övergångstiden när man knappt vet vad som är ut eller in på kroppen längre, är inget att hänga i julgranen.
Plötsligt växer det hår och kroppsdelar på platser där solen sällan skiner. Det värker, ömmar och det är genant. Ingen, varken föräldrar eller ciggförsäljare och allra minst man själv vet om man är barn eller vuxen. Man är bara ett frustrerande mellanting.
Men det är, enligt min mening, inte det värsta.
Det värsta är känslorna. De nöjer sig inte med att åka bergochdalbana utan köper ett åkband och betar av hela jäkla nöjesfältet. Fritt fall, lustiga huset, spöktåg, karuseller, kärlekstunnlar, sockervadd och radiobilar. Allt.
Med en kropp som har blivit gisslantagen av hundratusentals olika motstridiga känslor är det svårt att gå och låtsas som om det regnar.
Det är som att ta ecstasy och sedan försöka sitta stilla i en fåtölj och lugn och ro läsa Lars Noréns dagbok. Det är omöjligt.
Då kan en ”futtig” sak som att inte få gå på en konsert få jorden att rämna.
Då kan man plita ett självmordsbrev för att man inte får sova över hos sin fyra år äldre narkotikamissbrukande pojkvän. Jag vet, för jag gjorde det sistnämnda själv.
Och jag kan bara tala för mig, men det handlade inte om att jag ville ligga i en kista och murkna sönder.
Jag visste bara inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle få någon att förstå vad som pågick i min kropp. Det var fullt kaos där inne och jag hade inte ord nog att förklara vad som utspelade sig.
Det är ett helvete att vara 15. Det kan kännas fullt rimligt i stunden att ta till köttyxan.
Mitt i allt det här finns det bara en strimma hopp: Det kommer att gå över. Allt kommer att lugna ner sig.
Och då sitter man här, många år senare, och undrar vart alla hundratusentals känslor tog vägen?
För just nu är allt rätt … trist.