Lina Wolff med oss till översättarens besatthet
Fyra år av ensamhet.
I sitt Sommar i P1 tar författaren Lina Wolff med oss till översättarens besatthet och riskerade psykiska hälsa.
Läraren, Madame, vässar blyertspennorna långsamt, utstuderat, som vore de spjut att kasta.
Ämnet är italienska men lärarinnans vapen visar sig vara orden, som inte sällan bestod av pikar och förolämpningar.
Eleverna beundrar naturligtvis i hemlighet Madame, språket är för henne på liv och död.
Det är det även för Lina Wolff, uppburen och prisbelönt författare och i dag kanoniserad till sommarpratare.
Hennes story kretsar kring översättningen av en världsberömd roman, Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.
En bok hon läst 27 år gammal och som visade sig vara den hamn hon hela livet hade seglat mot.
Senare ska Lina Wolff konsultera den översättardagbok hon skrev under arbetet och upptäcka att det tog henne tre dagar att få fason på den klassiska första meningen:
”Många år senare, när han stod inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.”
Har man bara första meningen fixar det sig, påpekar vår berättare.
Jag tänker inte jämföra mig med den mest kända spanskspråkiga författaren näst efter Cervantes, som skrev en roman som översattes till 47 språk och sålde i tiotals miljoner exemplar, men skrivande är skrivande och samma grundregel gäller även en enkel journalist på Aftonbladet.
Wolff går upp på morgonen, tar sitt barn till dagis, lägger tre timmar på sin egen roman och efter lunch ägnar fyra timmar åt Hundra år av ensamhet.
Målsättningen är att översätta fem sidor per dag, en fråga som uppstår är länge det går att tillåta sig grubbla över ett ord, ordböcker konsulteras, det associeras, timmar går, blir till dagar, arbetet tar fyra år.
Hon blir besatt, hittar bristerna, inte ens ett mästerverk är fritt från brister, stickspår som förblir oavslutade, i drömmen kommer Gabriel García Márquez vålnad till henne, han friar, hon tackar ja, äktenskapet blir lyckligt.
Men bortom drömmarna är livet ensamt och till slut är vår sommarvärd rädd för att stöta på någon bekant på Ica. Hon har ju inget att prata om.
Lina Wolff begränsar, klokt nog, i allt väsentligt sin berättelse till arbetet med översättningen. Livet är ju ändå ett för stort ämne för detta format.
Smalt, visst, men fascinerande, lärorikt och väl berättat.