Bjurman: ”Den evige pojken har blivit 50 – mot allt förnuft”
LAS VEGAS. Sitter på den stökiga McCarran-flygplatsen i Vegas med en drajja i näven och Tommy McLains ”Before I Grow Too Old” i lurarna.
Det råkar ju vara den bästa låt som gjorts – och den passar fantastiskt bra när den eviga pojken mot allt förnuft plötsligt blir 50.
Just det råkar hända precis när jag hittar en ledig plats i en av barerna i röran i Terminal 1 på McCarran.
Klockan passerar 15.00 Nevada-tid och det betyder det blivit midsommarafton i Sverige och pang:
The Big Five O!
Oerhört, faktiskt.
Det var ju bara alldeles nyss jag var femton och stormade Folkets Park-scener för att få ta på Thåström (bilder finns, snygga som fan...).
Men nu är det så här och det måste ju firas, så drajja hitåt.
Den saknar stinget – och volymen – i de veritabla badkar man får på New Yorks bättre barer men är helt okej för att vara på en flygplats, och den sitter där den ska.
Naturligtvis trycker jag samtidigt fram en samling sånger som lämpar sig för just denna lätt överrumplande högtidsstund.
The Nomads odödliga version av Dictators ”16 Forever” – nationalsång ända sedan 25-årsdagen – är en sån, Sinatras ”The Best is Yet To Come” en annan och Håkans ”Du är snart där”, med sin hoppfulla profetia om att det det bästa inte hänt ännu, ytterligare en.
Men den verkliga brottarhiten under min lilla solofest i flygplatsbarsträngseln timmen innan planet mot JFK lyfter är Tommy McLains ”Before I Grow Too Old”·
Inte så konstigt, det är ju den bästa låt som gjorts. Så kan man förstås inte säga, men nu gör jag det ändå för även om Malmö-journalisten Tony Ernst tycks vara den ende som delar den insikten är det sant. I alla fall just nu.
”I'm gonna go out dancing, every night/Gonna see all the city lights/I'm gonna do everything/Silver and gold/ Got to hurry up/ Before I grow too old”, sjunger swamp-pop-mästaren från Louisiana i en soul-serenad som slingrar sig runt en gudomlig popmelodi och skimrar och glänser som de största neonskyltarna i staden jag är på väg att lämna.
Just så ser jag också på fortsättningen.
Det finns inga skäl att deppa över den här obönhörliga milstolpen. Däremot finns det skäl att öka takten. Dansa mer, ta in mer av the city light, gå ut varje kväll, göra allt, silver och guld. Innan det är försent.
Oh yes.
Nu måste jag för övrigt rusa mot planet.
Before I grow too old...