Så var The Weeknds konsert i Stockholm

Per Magnusson

helskärm

The Weeknd fick vad han ville: en egen världsturné och en utsåld Glob.

Men jag kan inte sluta drömma om den dimmiga r’n’b som gick förlorad på vägen.

Senast The Weeknd var i Globen supportade han kompisen Drake. Det är tre år sedan nu. Men han har ju varit på väg hit hela tiden. Varje
steg han tagit sedan sin första, hemliga mixtape har lett rakt in i
rampljuset. The Weeknd vill vara stjärnpojke. Det är inte bara till
hans fördel. Den banbrytande debuten ”House of balloons” lovade ju så
mycket; Abel Tesfaye, som han egentligen heter, kunde blivit en så
mycket mer raffinerad artist.

Fjolårets ”Starboy” är ett ojämnt album, där skivans fillers göms bakom fläskiga beats. Men som popstjärna, en Michael Jackson för sin generation med farligare texter och samarbeten med franska Daft Punk – The Weeknds egen Quincy Jones – fyller han ett uppenbart tomrum.
Det är den popstjärneperuken som 27-åringen från Ontario, Kanada, har
på sig när han landar premiären av sin första egna världsturné ”The
Starboy: Legends of the fall tour” – ej skämt, den heter så – i
Stockholm.

Publiken har krupit neråt i åldrarna

Den gulliga peppen inför konserten (Queen B, Bieber och
popcorn) påminner om den inför ett högstadie-disko. The Weeknds publik
har krypit neråt i åldrarna, tack vare Ariana Grande-duetter och Max
Martin-samarbeten. Per Gessle är dessutom på studiebesök i Globen. Från det att The Weeknd croonar in på catwalken i midnattsblå, midjekort jeansjacka, är han en flickidol. Tesfaye är ordentligt premiärpeppad och tar korta attack-danssteg, som liknar tennisspelaren Serena Williams fotarbete. Närvaron är formidabel med små, men betydande gester som att dricka ur en flaska från publiken. På så vis får han – även om det eländigt diskantiga ljudet i Globen hjälper till – konserten att kännas som en klubbspelning.

Showen är ganska sparsmakad: en synnerligen spelsugen powertrio, en catwalk med någon form av grunka över och så suddiga bilder på The Weeknd, för att accentuera känslan av att befinna sig i ett konstant, überdekadent rus. Samma känsla som The Weeknd ägnat sju år och fyra album med att sätta rhyme på.
The Weeknd traskar konserten igenom fram och tillbaka på catwalken som en osalig ande. Hade han varit en seriefigur hade han lämnat en grop
efter sig. Och sanningen är att The Weeknd – när musiken blir övertydlig och alltför versal – tangerar sitt seriefigursjag. Omgiven av en peppad publik blir man mer förlåtande. Beatsen, oavsett fransk eller svensk signatur, är ju skapta för att fylla hockeyarenor. Men det finns inte alltid så mycket där bakom. Och stundtals framstår den – för inte alltför länge sedan – så svårt välbevarade internet-hemligheten som småtöntig allsångsledare.

Jag blir nästan ledsen när jag hör den trånande vackra ”Wicked games”
i slutet av konserten. För den påminner mig om en Chris Isaak för
modern r’n’b som nu kunde varit i full blom. Om bara stjärnorna stått
annorlunda.