Kenneth Branagh om ”Belfast”: Tog mig 50 år

Gunnar Rehlin/TT

Publicerad 2022-02-21

Det tog Kenneth Branagh ett halvt sekel att göra ”Belfast”. Nu har barndomsskildringen seglat upp som en av de hetaste kandidaterna till Oscarsgalan – med sju nomineringar.

För den brittiske skådespelaren och regissören började idéarbetet redan när hans familj 1969 i samband med ”The troubles” – som konflikten i Nordirland brukar kallas – lämnade Belfast och flyttade till England, berättar han för TT. Då var han nio år gammal.

– I samma ögonblick blev jag medveten om hur viktiga de gångna åren varit i mitt liv, säger han och fortsätter:

– Och jag kände mer och mer att jag var tvungen att berätta om det. Jag kände att om jag inte gjorde det nu när jag är i 60-årsåldern, när skulle jag då göra det?

”Belfast” utspelas under den tid under det sena 1960-talet då oroligheterna mellan protestanter och katoliker bryter ut. I centrum står nioårige Buddy, som storögt ser hur världen och människorna runtomkring honom förändras. Buddy är Branaghs alter ego, filmen är den mest personliga han gjort – och den har fått sju Oscarsnomineringar och redan vunnit en rad andra internationella priser.

Har hänt på riktigt

Mycket av det som sker i filmen hände på riktigt, konstaterar Kenneth Branagh.

– Men det skildras på det sätt som en nioårig pojke ser det. Det första upploppet, tumultet, när affären plundras, det här hände. Men det presenteras med den intensitet som en pojke upplevde det med. Efter 50 år finns det ingen absolut sanning. Det är så här jag kommer ihåg det.

Branagh säger att det var viktigt att på många sätt göra filmen relevant för våra dagar, bland annat genom skildringen av far-son-relationen.

– Ännu viktigare var den stora utmaningen för pojken i detta att han är kompis med grannpojken vars familj är katolik, och efter upploppet så får han veta att nu borde de inte vara kompisar längre. Och detta händer fortfarande.

Han berättar att det kvällen före filmens premiär i Belfast hade varit bråk och stenkastning mellan katoliker och protestanter i kvarteret intill.

– Så detta händer, och innan man vet ordet av så har man tappat kontrollen. Och en berättelse som undrar hur man stoppar detta, den är relevant.

Mer tillfredsställd av små filmer

På bio går just ju ”Döden på Nilen”, ännu en av de storfilmer Branagh regisserat. Vilket ger honom mest tillfredsställelse, de små eller de stora filmerna?

– Jobbet är i princip detsamma, storleken förändras. Men jag känner mig alltid mer tillfredsställd av de små filmerna. Det var där jag började. Och det är alltid en strid att behålla kvaliteten på de stora filmerna. ”Belfast” gjordes under pandemin, och det var så tyst under inspelningen, inga plan, väldigt få bilar.

Härnäst får vi se Branagh som Boris Johnson i Michael Winterbottoms tv-serie ”This sceptred isle”.

– Den kunde jag inte tacka nej till. Den hade en mängd intressanta utmaningar.

”Kändes som hemma”

Pappan i ”Belfast” spelas av Jamie Dornan, känd från bland annat ”Fifty shades of Grey”. Dornan kommer också ursprungligen från Belfast. Han berättar för TT att det kändes väldigt konstigt att inte kunna filma så mycket i staden, på grund av pandemin.

– Vi kunde inte ta över några gator i Belfast för att filma där, hotellen hade stängt så vi hade ingenstans att bo. Så vi fick bygga kulisser i England, men det kändes faktiskt som hemma, inte minst eftersom jag var omgiven av andra irländare.

Dornan hade inga problem med att identifiera sig med problematiken i ”Belfast” eftersom filmen utspelas under ”The troubles”.

– Jag är född 1982, så det som hände var en del av mitt dagliga liv, fram till det att man slöt fred. Eller en relativ fred, konflikten finns ju fortfarande där, säger han.