Jag dömde ut Marko det första jag gjorde
Zandra Lundberg om årets final av Let's dance
Gör det igen,
för oss Markoolio,
Sveriges egen Tupac och du dansar så bra.
Jag hade fel i sak.
När den här säsongen av ”Let’s dance” fortfarande var omtumlande nykläckt dömde jag ut Marko direkt.
Min dom löd: han är för bra. Han tar tävlingen på allt för stort allvar. Det blir knastertorrt och tråkigt i längden att se någon som bara levererar och levererar och levererar vecka ut och vecka in. Tittarna vill se en resa, från en nervig stapplig kyckling till en stor jäkla albatross som vecklar ut vingarna och svischar några centimeter strax ovanför dansgolvet.
Men om jag bara bemödat mig med att titta tillbaka på tidigare års vinnare skulle jag genast ha kunnat avfärda min teori.
Anton Hysén. Jessica Andersson. Mattias Andréasson.
Det här är inte segrare som uppvisat en utvecklingskurva från baseballträ till gummisnodd under några veckor på dansgolvet. Det är stabila och pålitliga deltagare som varje vecka gått ut och ... ja just det: levererat.
Precis som Marko.
Varje vecka har han gjort precis det han ska göra. Med finess och hjärta.
Jag växte upp med Markoolio. Jag var nio år när han kom till ishallen på Åland och alla kids skrålade med i ”Gör det igen, för oss Markoolio, Sveriges egen Tupac och du rappar så bra” och ”Sommar och sol, vi har kort tajt kjol, och vi vill ha dig Markoolio!” (jag upprepar: jag var nio år). Han studsade runt i otakt på scenen bland sina två blondiner och det närmaste danssteg han kom var när han drog upp foten och låtsades stretcha låret.
Därför blev det också någon form av syntaxerror i huvudet när han i början av ”Let’s dance”-säsongen skred ut på dansgolvet i en vals så smäktande att Tony Irving darrade på läppen.
Marko menar att han själv har svårt att skilja på Marko och Markoolio. Efter dansuppvisningen den här våren är det ingen tvekan.
Markoolio går inte att ta på allvar.
Marko går att ta på oerhört stort allvar.
Bara det är en stor vinst.
Grattis, Marko.