Du är bäst, Svante

Han tolkar Kent, Lundell, Ljungström och Scocco.

Och oj som han sjunger. Så ljust och lent.

Svante ”Hip man” Thuresson är Sveriges främsta soulsångare – och antagligen skulle han komma sist i ”Idol”.

Å, herregud så fint.

Det är ju så här det ska låta. Jag hade glömt. Jag hade förstörts.

De ständiga massmorden på den svenska låtskatten i tv-program som ”Idol”, ”Så ska det låta”, ”Allsång på Skansen” och ”Lotta på Liseberg” hade förstört mina sinnen.

Inte bara hörseln, till och med känseln var drabbad, rent av luktsinnet. Vitala organ som hjärta, hjärna och levern hade tagit stryk. Själva själen. Det mediokra hade alltför länge fått spela rollen som stjärna.

Det är så det fungerar. Massproduktion förstör oss. Nästan omärkligt, men bara nästan, för någonstans, långt inne i oss, känner vi ett mystiskt obehag. Som att ha en mycket liten sticka i fingret.

Och så dyker den legendariske jazzkatten och soulsångaren Svante Thuresson, 74, upp som räddningen. Han påminner hela mitt väsen om hur man ska sjunger covers.

Om Svante Thuresson skrev Beppe Wolgers:

”Jag är hip, baby/jag är cool/som en swimmingpool/jag är hip/jag är den hippa människan/Svante ’Hip, man’ Thuresson/jag är cool/cool som en barstol/jag är hip, baby/jag är cool/som en vintersol.”

Så sant, Thuresson definierar begreppet cool, i dess ursprungligt svalt vänliga betydelse. Hans röst är en åra som klyver Mälarens vatten en stilla sensommarnatt.

Nu gör han moderna pop- och rocksånger om Stockholm, på cd:n ”Regionala nyheter: Stockholmsdelen” (släpps på onsdag), till sina helt egna. Däribland Erik Gadds ”Stockholm står kvar”, Bo Kaspers ”Stunder som den här”, TAW:s ”Hej då”, Olle Ljungströms ”Sthlm sthlm”, Mauro Scoccos ”Sommar i Stockholm” och ”Hem till Stockholm” – och Kents främsta låt ”Columbus”.

”Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg. Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg. Det känns som när jag kom hit way back in 93, en ynklig rad av fotspår, en oändlig kontinent”, sjunger Svante och det är magiskt; fantastiskt på en sådan nivå att han skulle komma sist i ”Idol”.

Han varken gapar, wailar eller gråter. Han bara sjunger, tolkar, fraserar, gör varje ord

begripligt och meningarna nya med sin enastående tajming och rösten lenare än en bebiskind.

Ulf Lundells klassiker ”Rom i regnet” tas också till Svantes värld men raderna brinner lika intensivt och lakoniskt romantiskt:

”Och jag sa: Jag tycker om dej. Och du sa: Jag tycker om dej. Det var väl bara nåt som vi sa, som vi sa för att det lät så bra”.

Och självfallet ligger läppglansen kvar där den ska: på hyllan under spegeln.

Och när Thuresson liksom Lundell vill vara med ”En Stockholmstjej igen” reser sig vartenda hårstrå på kroppen och själen fylls av ljuvligt skratt.

Det är magiskt. Jag är ren, jag är helad. Tack Svante Thuresson.