De livsfegas tempel testar vad vi tror på
Läs Jens Petersons krönika
På bio testas vår tro. I tid och rum.
Nya filmer ger en mycket trovärdig bild av 1970-talet. Bra filmer ljuger så skickligt att de blir sanna.
”Argo” och ”Call girl” fixar 1970-talet. Mycket möda har lagts ner på att fånga kläder, utseenden, miljöer. Varenda byxa och skrämmande skjorta i ”Call girl” drar mig tillbaka till ett Sverige jag hade förträngt. Vi ser att det är Magnus Krepper som spelar den namnlöse statsministern, men uppenbarligen vill filmmakarna att vi ska tänka Olof Palme. De lyckas med sin illusion av Sverige 1976.
Färska ”Argo” inleds 1979 och fortsätter i januari 1980. Ben Affleck har regisserat en intensivt spännande thriller efter verkliga händelser. Intrigen är så fantastisk att man inte hade trott på den om den varit påhittad.
CIA-experten Affleck, i tidstypiskt komisk frisyr, skapar en fingerad filminspelning där han ska leta platser i Iran. För att på hemresan få med sig sex gömda amerikaner som låtsas vara kanadensiska filmarbetare.
Kommande ”Anna Karenina” är en häftig bioupplevelse. En kostymfilm som återskapar 1800-talets Ryssland, men som bara fläckvis liknar vanliga kostymfilmer. Det mesta rör sig i en teater, en tydligt konstruerad miljö på samma sätt som Lars von Triers skissade hus på golvet i ”Dogville”.
Greppet skapar ingen distans i ”Anna Karenina”. Man dras oemotståndligt in i kärleksproblem och otrohetsaffärer, tack vare de skickliga skådespelarna och regissören Joe Wright.
I nästa veckas premiär ”Caesar måste dö” av bröderna Taviani sätter riktiga fångar upp Shakespeares pjäs ”Julius Caesar”. En sorts dokumentär, där fångarna först får provspela och de som sedan fått roller ses repetera scener runt fängelset. Tydliga paralleller mellan pjäsen från 1599 om antikens Rom och fångarnas riktiga erfarenheter.
Aktuella ”Hobbit” visar en sagovärld med märkliga fantasifigurer. Som vi tror på för att de gör saker vi känner igen. Nya Zeeland, som är så skickligt på att spela Midgård, har på riktigt blivit ett populärt resmål på grund av filmernas fiktion.
Harry Martinsson kallade biografen ”de livsfegas tempel”. Det är i varje fall ett rum där vi testar vad vi tror på.