Mikael Persbrandt skvallrar – men kallar andra hyenor

Mikael Persbrandt är skoningslös mot sig själv i självbiografin ”Så som jag minns det”.
Men han är också en skvallerkärring av värsta sorten. Ungefär på samma sätt som han menar att de kvällstidningsjournalister han kallar ”hyenor” är…

När Mikael Persbrandt och hans spökskrivare Carl-Johan Vallgren intervjuades i SVT:s ”Babel”, sjönk förväntningarna på boken.
Kemin mellan dem var konstig. Vallgren verkade aldrig ha varit intresserad av Persbrandt. Själv orkade jag aldrig ens läsa färdigt Vallgrens August-vinnande roman.
Som tur är, hade jag fel. Precis som Åsa Linderborg skriver i sin recension på kulturen, tycker jag också det är bland de mest intensiva memoarer jag har läst. Vallgren har fångat Persbrandts berättelse på ett kongenialt sätt.


Slutet, när Mikael Persbrandt är på väg ned mot den totala missbruksavgrunden, innan han åter reser sig och får ihop sin kärnfamilj, brinner ungefär på samma sätt som Ray Liottas helvetesresa i slutet av Martin Scorsese-filmen ”Maffiabröder” (1990).
Några rövarhistorier det har skvallrats om, från inspelningar utomlands, var kanske för mycket och för grova för att ta med. Om de nu är sanna. Här finns nog annars rubbet.
Från barndomen till nutid. Pjäserna och filmerna. Framgångar och fiaskon. Knark- och spritmissbruk. Persbrandt är stundtals skrytsam, men allra mest skoningslös kritisk mot sig själv.

Han sågar hela ”Hobbit”-trilogin, där det mesta han gjorde klipptes bort. Det är en dråplig skildring av det gigantiska maskineri Peter Jackson ledde under inspelningen. Det har föga med skådespeleri att göra.


Den pinsamma svartsjukan han visar upp när han höggradigt berusad besöker Maria Bonnevies lägenhet när hon har träffat och blivit ihop med Fredrik Skavlan är också ett tragikomiskt avsnitt i boken.

För att inte tala om när han, också berusad, krockar med en polisbil mitt i Stockholm och då rusar ut ur bilen och tar befälet på platsen med orden att han minsann är Gunvald Larsson och en betydligt bättre polis än alla de riktiga poliser som är på plats.

Har man, som jag, följt hela hans karriär är det grymt underhållande läsning.
Men boken är inte helt oproblematisk.
Persbrandt beskriver oss i kvällspressen som ”hyenor”.
Har själv aldrig haft några problem med honom, han har tvärtom varit väldigt enkel att intervjua; både charmig och frispråkig, även om det funnits saker han inte velat prata om.
Fast den första kvällstidningsjournalisten som intervjuade honom, efter genombrottet i ”Rederiet”, låg han med efteråt, enligt hans memoarer.
Och det är väl en sak att han namnger folk han jobbat med som han tycker genuint illa om; Jan Malmsjö, Stefan Sauk, Richard Hobert med flera. De är vana vid ris och ros.
Känns inte som att han har brytt sig ett skvatt om de hade/har förhållanden eller inte, när han som värsta skvallerskribenten skrytsamt med namn hänger ut varenda känd skådespelerska han legat med.