Magnus Uggla är lysande som sig själv i ”Hallå!”

Jan-Olov Andersson

Jan-Olov Andersson om nya monologen

Magnus Uggla berättar och sjunger roligt, allvarligt och grymt underhållande om vad som formade honom till popstjärna.

Sällan har någon så kärleksfullt förklarat musikens betydelse i en ung människas liv.

Vi har följts åt i nu 38 år, Magnus Uggla och jag. Han fick sitt genombrott med tredje LP:n ”Va ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt” exakt samtidigt som jag började jobba som nöjesjournalist.

Har inte gillat allt han har gjort, men gillar att han vid 61 års ålder fortfarande ser ut, låter och uppför sig som den uppkäftiga slyngel han var då.

Om sitt vuxna liv har han alltid varit ganska tystlåten.

Nu får vi historien om hans barndom, tonår och de första stapplande stegen i karriären, fram till genombrottet. Det är Martin Luuk – författare och mest känd som medlem av Killinggänget – som har pratat med sin gamla idol Uggla och folk i hans omgivning och utifrån det skrivit en fullkomligt lysande monolog. Ganska utlämnande om föräldrarna och en kanske inte så kärleksfull uppväxt. Engagerande och kärleksfullt om hur band och artister som Mott the Hoople och David Bowie betydde snudd på allt för den unge Uggla. Mycket roligt om de första föga lyckade åren som artist.

Finsk tango på en perfekt scen

Mycket musik blir det också. Låtar från LP-skivorna 1, 3 och 4 i ibland helt annorlunda, ofta lite avskalade, versioner. Som ”Dörrslusk” som finsk tango med dragspel och fiol. Lysande!

Ungefär som i Björn Afzelius-dokumentären ”Tusen bitar”, får många av texterna en ny betydelse, en slags förklaring, när de framförs i denna kontext.

Uggla är, kanske inte oväntat, bra som sig själv. Den lilla intima teatersalongen är perfekt i sammanhanget.

Magnus Ugglas omtolkning av Olle Ljungströms ”Jag och min far” har legat högt upp på Svensktoppen i snart tre år. Om Uggla vill, kan han säkert dra folk till teatern och denna härliga föreställning minst lika länge…