Mejla

Markus Larsson

”Joker” är den bästa superhjältefilmen på över tio år

1 av 3 | Foto: Niko Tavernise / TT NYHETSBYRÅN
Joaquin Phoenix gick ner 23,5 kilo för rollen som Joker.

”Joker” är den bästa superhjältefilmen på över tio år.

Dess ondska passar vår empatistörda tid perfekt.

Vid ett tillfälle börjar jag nästan att fnissa lika okontrollerat och gällt som Joaquin Phoenix uppe på bioduken.

Förlåt, men jag kunde inte låta bli.

I en scen dansar Joker ner för en trappa, och det är egentligen inte mycket mer med det. Men i just den här filmen psykopatstruttar den sorgliga skurken till Gary Glitters glamrockande gamla 70-talsfräsare ”Rock and roll (part 2)”.

När jag växte upp spelades den på Sportradion. Men sedan Glitter dömdes för flera fall av sexuella övergrepp och våldtäktsförsök mot barn 2015 har musiken definitivt försvunnit från mainstreamradarn.

Glitter får inga pengar

Att låten spelas i filmen innebär dock inte att en dömd pedofil belönas med feta royalties. Skivbolaget Universal, som äger rättigheterna till ”Rock and roll (part 2)”, säger att Glitter inte får en spänn.

Men genom att över huvud taget låta Gary Glitter vara med på soundtracket lyckas regissören Todd Phillips med något som få matinéfilmer gör i dag. Det är utstuderat elakt och smaklöst på riktigt.

Den nihilism som exempelvis knappt märks av i dagens popmusik finns det ett smått magnifikt överflöd av i ”Joker”. Men den som blir upprörd av våldet, angreppsvinkeln och moralen i storyn om hur den misslyckade ståuppkomikern Arthur Fleck förvandlas till superskurken Joker kan inte känna till vad som har visats på HBO under 2000-talet. De kan knappast ha läst något av den brittiska författaren Alan Moore för över 30 år sedan heller.

Grym och djupt obehaglig

”Joker” är inspirerad av ”Batman: the killing joke” från 1988 som Alan Moore skrev tillsammans med tecknaren Brian Bolland. Men handlingen och scenografin tar även mycket från regissören David Fincher och filmen ”Fight club”. Todd Phillips är dessutom så förtjust i Martin Scorseses ”Taxi driver” och ”King of comedy” att han låter Robert DeNiro spela en slemmig talkshowvärd.

Som kuliss betraktat är ”Joker” nästan en pastisch på gamla filmer om en skoningslös och urban värld. Att den ändå blir grym och djupt obehaglig beror mer på vad som i dag utspelar sig utanför bioduken än på den.

I en tid där politiker hellre satsar på hårdare fängelsestraff än vård och omsorg försöker ”Joker” åtminstone att ge en förklaring till varför vissa människor kan bli farliga, utan att ursäkta Arthur Flecks illgärningar och narcissism.

Bäst sedan ”The dark knight”

Klass är också oväntat närvarande i mardrömmen. Om allt spelar de rika i händerna och resten får leva i ett omänskligt samhälle utan medel eller mål – vad händer då? Vad händer när de fattiga, de svaga och de psykiskt sjuka lever under ett systematiskt förtryck? Är demonstrationerna och upploppen i ”Joker”, där plakaten bär budskapet ”Kill the rich”, bara en simpel fantasi i västvärlden år 2019?

Allt det skildras givetvis med de övertydliga begränsningar som brukar få plats i en tecknad serieruta. Men det finns ingen tröst mot slutet av ”Joker”, bara en kvardröjande och otäck förvirring.

Vilket gör ”Joker” till den bästa filmen i genren sedan Heath Ledger spelade samma roll i ”The dark knight”.

avMarkus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM

Film