Feminismen gör Mad Max mäktig
Hon bryter sig ur patriarkatet och tar med sig sina systrar.
Vårens - nej hela årets - hjälte heter Furiosa.
Kvinnorna som har fått nog gasar nu på monstertrucken genom det offentliga rummet.
Jag ska börja med att lägga korten på bordet: Action-film har aldrig varit en av mina stora laster.
En gång såg jag den första delen av ”Universal soldier” - Dolph Lundgren och Jean Claude van Dammes actionsvit vars första film kom 1992 - men det blev aldrig mer än så.
Jag föredrar film där rollfigurerna går runt och med passivaggressiva blickar tär livet ur varandra i ett dragigt slott. Jag ser hellre franska relationsdraman och krystade amerikanska indiefilmer än mastiga science fiction-epos.
Så anledningen att jag överhuvudtaget gick och såg ”Mad Max: Fury road” var för att amerikanska mansaktivister rasat mot filmen. ”Feministisk propaganda förklädd till grabbrulle” beklagade sig sajten Return of kings och fortsatte: ”Charlize Therons rollfigur skriker order till Mad Max. Ingen skriker order till Mad Max”. Skribenten uppmanade till bojkott.
De hade mig givetvis redan vid ”feministisk propaganda förklädd till grabbrulle”. Jag gick direkt till bion.
”Mad Max: Fury road” är onekligen en mustig film. Den vibrerar av maskulinitet. Det jagas, skjuts, sprängs och pumpas outhärdlig rock från en dubbelhalsad gitarr.
Den är högljudd, hetsig och helt galen. Men så finns också det andra elementet. Det som är så mäktigt. Hade det inte varit för feminismen i ”Fury road” hade den varit min mardrömsfilm. Nu blev den i stället en energishot.
Nog kommer man i framtiden att tala om ”Mad Max: Fury road” som banbrytande.
Charlize Theron spelar den stenhårda Imperator Furiosa som fritagit en grupp kvinnor som hållits som sexslavar hos den onde Immortan Joe.
Furiosa ska föra dem till ett bättre ställe - till hennes barndoms plats: ”The Green place of many mothers”. Det låter så härligt där. Jag skulle också vilja bo i ”The Green place of many mothers”.
Furiosa - namnet blir bara bättre ju flera gånger man tänker på det - har fått nog. Hon sticker från den patriarkala diktaturen och med sig tar hon sina systrar.
Det är en underbar tanke.
Gruppen, och Max som hänger på dem, kommer sedan att få hjälp av de väderbitna mödrarna - några medelålders kvinnor som också har fått nog.
De osäkrar sina vapen. Här skall ingen ”We shall overcome” sjungas. Växeln skall ges tillbaka med samma mynt. Det är riktigt uppfriskande. Precis som den svenska kulturdebatten just nu.
Den enda som saknas i ”Mad Max: Fury Road” är Ebba Witt-Brattström bakom ratten på en monstertruck, beväpnad med en bazooka och inkommande från vänster med ett vrål. Fångsten är hennes.
För kraften hos de som till slut har fått nog är inspirerande.
Den kommer som en primal urstyrka och river ner allt i sin väg.
För att all den där ackumulerade ilskan till slut måste få utlopp.
Förra året hamnade Ebba på plats åtta över mest populära svenska flicknamn.
Till nästa år hoppas jag att Furiosa har gått bärsärkargång rätt in på listans förstaplats.
Kristin korar veckans...
...pubrock
Eller månadens snarare. För nya Palma Violets-skivan har funnits ute sedan första maj men fått alldeles för lite uppmärksamhet. Spela ”Peter & the gun” och jag svär att det kommer att växa ut en pint i handen.
… agitationsrock
Efter att ha lyssnat på Refuseds nya singel ”Françafrique” vill man gå direkt ut och välta omkull något.
… nyhippierock
Om Florence and The Machines nya album vore ett klädesplagg vore det en stormönstrad kaftan som släpats runt i Glastonbury-leran. ”How big, how blue, how beautiful” kittlar som en brittisk bohemdröm.
Lundell listar
3 händelser i veckan
1. Ökänt festande rockbandet Happy Mondays ger sig in i dokumentärsåpavärlden. Enligt brittiska rapporter ska Shaun Ryder, Bez och de andra i Manchester-bandet åka till Panama för att tillsammans med urbefolkningen skriva musik i programmet ”Singing in the rainforest”. Också skotska Glasvegas medverkar men de ska hitta sin inspiration hos Huaorani-folket i Ecuador.
Nu undrar vi givetvis: När kommer den svenska uppföljaren och vilka åker?
2. Att jaga klick har blivit vardag i den moderna medievärlden men nu ger sig också garagerockstjärnor in i hetsen. Den forne White Stripes-sångaren Jack White har av sitt skivbolag Third Man Records anklagats för att bedriva klickfiske.
Anledningen är att White i en frågechat sagt att hans forna bandkollega Meg White vägrar svara när han ringer. I ett uttalande gör skivbolaget dock klart att ”Meg inte är tvungen att svara i telefon” och att White ägnar sig åt ”klickfiskebingo”.
3. Om det är någon som skulle göra en 18 dagar lång låt är det Thom Yorke – den forne Radiohead-sångaren och excentriske miljövännen som för några år sedan skulle sluta turnera med flyg och i stället resa med tåg mellan spelningarna.
”Subterranea” är 432 timmar lång – en maxi-singel i ordets rätta bemärkelse – och skapad för en konstutställning i Sydney. Låten började spelas förra torsdagen – och spelas till den 6 juni – men det gör nog inget om man råkat missa den första veckan av den.