Två hjärtevärmande svenska filmer
Jens Peterson om Monika Z och Håkan Hellströms biografifilmer
Det sjunger om svensk film.
Både en magnifik historia om Monica Zetterlund och Håkan Hellströms Göteborgskärlek lär lyfta bioåret.
Det är en stund kvar till premiär.
”Monica Z – ett lingonris i cocktailglas” når en biograf nära dig den 13 september.
Edda Magnason är knäckande bra i titelrollen. Hon sjunger fantastiskt på den Monica Zetterlund-nivå dit få når. Hon är också mycket trovärdig som skådespelare. Självklar. Övertygande.
Edda Magnason blir en av filmhöstens mest omtalade. Given Guldbagge-kandidat.
Vid sidan av henne finns skickliga Sverrir Gudnason och Vera Vitali, Cecilia Frode och Kjell Bergqvist.
Den andra musikexplosionen, ”Känn ingen sorg”, får biopremiär 19 juli.
Hela filmen är inte färdig än, men jag har sett inledningen i nästan-klart skick. Mycket lovande. Adam Lundgren spelar den unge Paul som känner att han har musik inom sig, men har svårt att uttrycka den inför andra.
Båda filmerna uppmärksammas vid Cannes-festivalen som inleds nästa vecka. När Svenska Filminstitutet firar 50 år med fest i Cannes sjunger Håkan Hellström och Edda Magnason vid Medelhavets strand.
De två filmerna har en del gemensamt. Både Monica Zetterlund och den påhittade göteborgsrockaren hålls tillbaka från musiken. I filmens Värmland finns pappa Zetterlund som tycker dottern ska välja fast jobb som telefonist och inte tro att hon duger som sångerska. I Göteborg bor farfar som vill att Paul ska sluta drömma om musik och i stället jobba med fisk.
Musik skapas av glädje, javisst. Men mycket i motstånd.
”Känn ingen sorg” använder Hellströms sånger men också annat, som Billy Braggs ”New England” och öppnar snyggt med ”Visa vid vindens ängar”. Filmen ser ut att ha en puls och humor som fångar nerven och känslorna i Hellströms sånger. Vänskap och kärlek. Till och med Göteborg ser romantiskt ut.
Vi som var med noterar att årtal och tidsmarkörer inte stämmer i Monica Z-filmen. Men det är så omkastat och fel att det måste vara medveten fiktion. Viktigast är att helheten fungerar. Ett gripande porträtt av en stor artist som påminner tillräckligt om den riktiga Zetterlund.
Sången får sista ordet. När Edda Magnason sjunger ”Monicas vals” är vi många som fäller tårar. Vi känner ingen sorg, men våra hjärtan rörs.
Musikens makt.