Tunt folklustspel – med rolig Claes Månsson

Publicerad 2018-07-01

FALKENBERG. Hoppas du få några skratt med starka underhållare som Claes Månsson, Jojje Jönsson och Siw Carlsson? Det går, med mycket god vilja.

Men årets komedi på Vallarna är en tunn ursäkt för lite sång och dans och trams.

Historien bygger på ett folklustspel från 1935 av Gideon Wahlberg, i samma anda som hans ”Söderkåkar”. Men intrigen har gjorts om och är, för att uttrycka det vänligt, totalt ointressant.

Första akten tar god tid på sig att låtsas bygga upp någon spänning och sedan pyser luften sakta ur. De sista fem minuterna innan finalen kommer rekordsnabba förklaringar med helt ny information.

Lustspelet ”Grabbarna i 57:an” blir bara en förevändning att lyfta fram det bästa Vallarna kan erbjuda i år. Underbara Claes Månsson och Jojje Jönsson som målare, inte så smarta men de gillar att sjunga - och rappa! - och ser sig som förförare. De är anställda av målarmästaren Oskar (Lars Väringer) som sköter boendet i kvarteret. Men en elak Skurk, direktör Lundberg, bestämmer att höja hyrorna för att... tja, för att han är Skurk.

Mikael Riesebeck spelar inbilske och berusade Lundberg med de roligast skrivna scenerna och är som alltid en tillgång på Vallarna. Siw Carlsson är tryggt vresig som rejält rivjärn. Här finns snapsar och kalsonger, men lite håglöst.

Då och då bryter någon ut i sång. Ofta är det Anna Carlsson som spelar hembiträdet Vivan. Hon sjunger bra och det är trevligt med sångnummer, men det känns som om ingen vet riktigt hur man ska hantera gubbiga kvinnobilder från 1930-talet mer än att varsamt modernisera.

De har insett att ”Grabbarna i 57:an” är en hopplöst gammaldags pjäs att spela och tar bort rätt mycket och lägger till ”Säg det med ett leende”. Ing-Marie Carlssons rejäla Sofi uttalar en del klokheter om dumma karlar. Hennes rollfigur säger också, smått ursäktande, efter en förklarande scen: ”Det här är en helt annan pjäs”.
Jo, vi märker det.

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln