Den ofrivilliga supermodellen

Världen som arbetsplats, designerplagg som arbetskläder och sitt eget ansikte som businesscard. En dröm för många – men för modellen Frida Gustavsson var det inte så.

Två gånger tackade hon nej till den här drömmen innan hon vid det tredje erbjudandet till slut valde att prova på. Då var hon 13 år gammal och en passionerad friidrottare. Modell- och modevärlden kändes ointressant – det var ju friidrott som var kul. Men redan då hade hon en skön inställning till livet och tänkte att hon lika gärna kunde prova. Från den dagen gick karriären snabbt och hon fick många jobb, främst i Japan.

Det stora genombrottet kom när Frida Gustavsson var 16 år och åkte till Paris över sommaren för att ta ”steget”.

Det var speciellt en visning som satte Stockholmstjejen på kartan på riktigt: Valentinos ”Den siste kejsaren”. Designern gjorde något så ovanligt som att be Frida Gustavsson, 16 år, att både öppna och stänga hans visning under Paris modevecka. Och succén var ett faktum.

helskärm

– Plötsligt gick jag ALLA visningar. Det blev en megahype, helt enkelt. Det var som en dröm, jag hade så himla roligt och jag bodde med fantastiska rumskompisar. Jag bestämde mig för att njuta av det. Då förstod jag nog inte heller att det här skulle bli mitt yrke – jag hade

bara så himla roligt, berättar Frida Gustavsson.

Var det enbart en positiv upplevelse?

– Det är kanske inte ett så himla hälsosamt leverne, jag kan ju se i dag på bilder från då att jag var otroligt smal och att jag ser sliten ut. Det var ett otroligt pressat schema med långa dagar och inte en paus på tre år. Jag kan knappt minnas vad jag gjorde under de där tre åren mer än att jag satt på flygplan, väntade i sminket och gick visningar. Jag var tvungen att växa upp väldigt snabbt. Å andra sidan har jag fått en livserfarenhet som jag tror är svår att få på annat sätt. Men jag kan sakna att jag valt bort att vara ungdom, säger hon.

Sedan den där Valentinovisningen har hon jobbat med alla stora  designers, alla stora mode­magasin och alla viktiga märken. Nu lägger hon till ännu en punkt på sitt redan imponerande cv, nämligen ansikte utåt för sminkjätten Maybelline. Ett långtids­kontrakt som är hett eftertraktat för de flesta modeller.

Frida Gustavsson berättar att hon började gråta när hon fick erbjudandet.

– Det är det närmaste stabilitet man kan komma som modell. Stabilitet och trygghet har man aldrig annars som modell. Även om man är stor och känd slutar telefonen att ringa en dag. Det känns så himla tryggt och härligt att ha fått det här jobbet. Dessutom får jag nu kollegor på ett helt annat sätt, jag vet att jag ska jobba med de här människorna. Jag har kämpat för det här i många år så det känns som en personlig vinst att nå i mål.

Vad är skillnaden mellan skönhetsjobb och modejobb?

– Främst märker man skillnad i budget. Skönhetsindustrin har mycket större budgetar, och så är det mer rörligt foto. Det är superkul att spela in reklamfilmer, jag älskar att bygga karaktärer.

Just det där att gå in i roller och gestalta någon annans vision, har du någonsin känt att ”det här är inte jag”?

– För mig har det varit super­viktigt att kunna ge en bild som är bra, det finns en väldigt osund och osann bild av modellvärlden. Jag gillar inte för mycket retusch och är verkligen inte förtjust i översexuella plåtningar. Jag har inga problem med att vara naken, men då ska det finnas ett skäl och inte bara för nakenhetens skull. Det finns ju fotografer och vissa märken som jag inte skulle jobba med, säger hon.

Är det svårt att säga ifrån?

– Det kan vara jobbigt om de har byggt ett koncept kring en tanke och vision, men det gäller att stå på sig. Ångesten över att göra något man inte kan stå för är så mycket större än ångesten som kommer av att säga nej.

Med åren har det blivit bättre för­hållanden i modellvärlden. Modellen Sara Ziff har startat organisationen ”The Model Alliance” som syftar till att skapa säkerhet för modeller i arbetslivet. En typ av fackförening som aldrig tidigare har funnits inom modellyrket.

– Jag kan minnas situationer från när jag var 15 år och jag tvingades stå och byta om i öppna rum framför främmande människor, ofta äldre män. Det var bisarrt. Dessutom är det ännu svårare som ung att säga nej och stå upp mot arbetsgivare, så ”The Model Alliance” behövs verkligen, säger Frida Gustavsson.

Har du några förebilder i branschen?

– Jag har alltid älskat äldre modeller, kvinnor med integritet och personlighet. Som Christy Turlington, hon är helt underbar med en utstrålning som gör att man typ vill gråta. Det är tråkigt med besatthet av ungdom, att åldras är en styrka. Det är bra att branschen börjar gå mer åt mångfald.

Hur är det att vara svensk därute i mode­världen?

– Oerhört skönt faktiskt. Vi är väldigt respekterade, folk påpekar ofta att svenskar har så bra stil och bra smak. Vi jobbar hårt och är uppskattade, så det tror jag bara är en fördel, berättar hon.

Senast Sofis mode träffade Frida Gustavsson, i augusti förra året i New York hade hon precis köpt en egen lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Har du hunnit vara hemma i lägenheten än?

– Ja, men knappt. Sedan i somras har jag försökt att dra ner på tempot och leva lite mer hemma. Men det är ett hetsigt liv. Dessutom blir det hetsigt när man väl är hemma, för då vill man hinna träffa alla nära och kära också, säger hon.

Och nu ger sig alltså Frida Gustavsson ut på ännu en resa – den tillsammans med ett av världens största sminkmärken.

Från ”vanlig” supermodell till supermodell med ett skönhetskontrakt.

En dröm.

Hon har tagit sig långt från de där första stegen som tveksam tonåring i Tokyo.

– Ett av mina allra första jobb gick ut på att hänga i linor från taket och låtsas vara en rymdjätte, någon form av Godzilla. Ingen pratade engelska, och där hängde jag och fattade ingenting. Jag tror att det var reklam för någon typ av soppa.