Kent fick inte nån belle USA-epoque
Om allt alltid gick som det skulle …
Då hade fenomenala ”La belle epoque” varit en hit även här.
Men Kent är den självklara USA-succén som aldrig blev av.
Det är inte särskilt ofta jag blir helt knockad av musik nuförtiden, jag är för gammal och intresset långt ifrån lika brinnande som i yngre dagar och Kent kan jag inte påstå att jag alls haft på radarn de senaste åren.
Men när singeln ”La belle epoque” till slut letar sig hit känns det plötsligt som det brukade göra när pop var viktigare än något annat och Kent ett regelrätt gift.
Med sitt mäktiga driv, sin episka stämning, sitt vackra melodispråk och sin knivskarpt suggestiva text om tillståndet i hemlandet framtår den omedelbart som en av kvartettens allra största stunder och jag lyssnar oavbrutet, om och om och om igen.
Det är en hänförande upplevelse.
Dock: Att sitta just här, i ett New York som försöker skaka av sig sviterna av den strängaste vintern på decennier, och plugga ”La belle epoque” är samtidigt en lätt vemodig påminnelse om det som aldrig hände.
I slutet av 90-talet hade ju Kent en USA-karriär på lut, jag såg dem själv i källaren på gamla Virgin Megastore vid Union Square - en bank i dag, typiskt nog - och, om jag inte minns alldeles fel, några dagar senare på Bowery Ballroom med Cardigans.
Sedan åkte de på några turnéer över kontinenten också och känslan var verkligen att något skulle kunna hända.
Men de orkade aldrig riktigt gå igenom det som krävs för att etablera sig på den amerikanska marknaden - alltså börja om från början och korsa den väldiga kontinenten i en trång, illaluktande minivan under några år - och det kan man ju förstå.
Likafullt är det lite tråkigt.
Alltså, jag menar ju inte att Jocke Berg & co skulle toppa listor eller bli U2-stora, men jag är övertygad om att den särpräglade och, i amerikanska öron, exotiska ton som finns i deras uttryck på samma sätt som det finns i exempelvis Robyns väsensskilda dito har potential att kittla tillräckligt många för att bygga en stadig amerikansk karriär.
Det intrycket stärks med ”La belle epoque” - en låt det hade varit angenämt att få höra även ute bland folk, i barer och i butiker, och det är exakt vad som hade hänt om Kent suttit kvar i den där mini-vanen.