När ska jag få se moderna filmer?
68-generationen kommer att dregla över Nationalteatern hela hösten
Peter Birros kommande ”Upp till kamp” hyllas redan av 68-generationen och den är bättre än det mesta.
Men varför ännu en proggskildring?
Svensk tv är pinsamt omodern.
Jag tog en kväll med en Loka Kaktus och 7-Eleven-pasta med extra balsamvinäger och tittade på Peter Birros (manus) och Mikael Marcimains (regi) fyra 1,5-timmarsavsnitt av ”Upp till kamp”, som börjar sändas på SVT på måndag.
Den handlar om fyra vänners utveckling mellan åren 1965 och 1976, gediget spelade av Sverrir Gudnason, Fanny Risberg, Simon J Berger och Ruth Vega Fernandez.
Serien börjar mycket klent och odramaturgiskt, men växer sakta och den sista delen är kanske det starkaste på svensk tv sedan, tja Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” (korsat med viss ”Sopranos”-vibb) – ge alltså inte upp efter de två första avsnitten.
”Upp till kamp” skildrar Göteborgs 68-era via mods, hippies, FNL:are, knarkare, fårskinnspälsar, kommunister, borgare, fackpampar, klasskamp ... yada yada yada … åh, gud.
Jag blir så trött när jag skriver det här.
Jag blev så trött när jag tittade.
Alltså: ”Upp till kamp” är bra, nåt helt annat och på riktigt än kälkborgerliga Mannheimer-bygdespel som ”Saltön”, som SVT Göteborg brukar producera, eller vilken Martina Haag-mysfest på bio som helst.
Men varför?
Varför görs Ulf Lundells ”Jack” igen 30 år efteråt?
Det finns väl ingen tidsepok som är lika väl skildrad i svensk tv och dramatik som 60-talet.
Att Birro, 41, som alltså inte ens var med, får göra det igen är ett sant sjukdomssymptom på att svenskt kulturetablissemang fortfarande är fast i sin blommigt pikanta kvasirevolt.
Kritikerna är på samma nivå. Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet gav 5/6 i går och visade stolt en bild på sig själv som hippie. Pia Bergström på Aftonbladet Kultur älskade också att spegla sig själv i sin dåtid och kallar förstås hasch för brass.
Dessa två var bara början, gissar jag. 68-generationen kommer att dregla över Nationalteatern-minnen hela hösten.
Birro själv borde naturligtvis skrivit en tv-serie om sin ålder. Som kanske utspelade sig bland fyra vänner på Docklands, vars technokultur Stockholmspolisens Rejvkommission jagade lika oförstående som Göteborgs sossar jagade rocken i Göteborg 1965, från 1994 till 2005 när en stekarklubbägare mördas på Stureplan 2005, till exempel.
Istället får vi nostalgi. Bra nostalgi, men ändå nostalgi.
Svensk tv-dramatik är omodern. Svensk tv är omodern. Det finns inte en enkel såpopera som skildrar livet i dag. Inte ens en dokusåpa. Och verkligen ingen modern tv-dramatik värd namnet.
Det är synd. Det finns ett här och ett nu. Det finns modernt. Det vill jag se på tv.