Skidåkaren Jörgen Brink är en kolossalt intressant mästare
Kristoffer Bergström om ”Mästarnas mästare” avsnitt 2
Nils är kanske skickligast, men han går att bräcka på en punkt.
Alla Jörgen Brinks framgångar skuggas av en flopp.
Det gör honom ofantligt intressant.
Tack gudarna, himlen och alla Klaras stjärntecken för att inte Jörgen Brink åkte ut i nattduellen. Det hade varit dystert men kongenialt med hans karriär.
I två avsnitt placerade sig 48-åringen i topp, bara slagen av en oslagbar deltagare, men valdes ändå ut till jumbon Klara Svenssons duellant. Det kunde ha slutat med en förlust som överskuggade alla framgångar. Igen.
Svensk idrottshistoria har inte många som Brink. Idrottare vars namn knyts till ett misslyckande, som inte mäts utifrån sin högsta utan lägsta punkt.
Det gör dem intressanta
Att Jörgen vann flest VM-medaljer av alla svenskar 2003 är glömt. De tre vasaloppsviktoriorna är en bisats. Inte ens slutsträckan i stafetten 2003 är så bedrövlig som den är ihågkommen. Jörgen Brink gick ut tio och tjugo sekunder före de mer meriterade namnen bakom, han var jagad av alla och förbiåkt av två, värre saker har skett.
Ändå är ”att göra en Brink” synonymt med att storkna. Klappa ihop, gå in i väggen, paja.
Vilka fler i den kategorin går att komma på? Straffsumparna Staffan Tapper och Caroline Seger kanske. Tommy Salo. Möjligen att de dopade Ludmila Engquist och Linda Haglund räknas dit, även om deras plumpar inte berodde på otur utan fusk.
Gemensamt är att missräkningar gör dem mer intressanta. Någon som bara vinner, har flyt och handlar behjärtansvärt går knappt att relatera till, som person framstår den kroniske segraren som platt och enkelspårig.
Måste ha plågat honom
När mina kompisar Albin och Emike gifte sig i somras höll jag ett tag om hur hyfsade de är. Liknade dem vid ett grönt mjölkpaket och en trådlös brännmanet. Finare hyllning kunde jag inte framföra till två människor som bär på solljus och brådmörker, på trams och grubbel.
– Vinnare? Ni två? Ni är mycket mer spännande än så.
På samma vis högaktar jag Jörgen Brink. Han är Delsbokillen som förlorade ett stafettguld, men ett par dagar senare tog medalj på femmilen. Han är hälsingen som misslyckades med att nå OS i skidskytte 2010, men som omvandlade bitterheten till ork när han spurtade hem Vasaloppet samma vinter.
Han är inte den notoriske vinnaren som vi vant oss vid i programmet. Men runan över hans karriär är djupt orättvist författad och måste ha plågat honom i två decennier nu.
Det är skönt att se honom på tv nu, för självklart är Jörgen Brink en mästare.
En kolossalt spännande sådan.
