Tänk att vara Martin Timell
Tänk om att få vara Martin Sköld i Kent. Tänk att få spela i ett mäktigt rockband.
Tänk att få tillhöra ett gäng, tänk att få bli intervjuad i tidningen, tänk att få vara gäst-dj i baren på Olssons skor, tänk att få trycka basgången när Sami Sirviö mörsar den snuskiga gitarrslingan efter "men så nära får ingen gå".
Tänk att få dricka gin i en turnébuss med the lads. Tänk att få vara där när Jocke Berg spelar upp demolåtarna för första gången. Tänk att få hyllas av Håkan Steen.
Tänk att få känna att det spelar ingen roll vad jag gör, känna att hur ensam jag än är så har jag mina fyra bröder. Tänk att kunna nicka och bli förstådd. Tänk att få vara cool utan att bry sig. Tänk att få fly ifrån Eskilstuna. Tänk att få vara ansvarslös.
Tänk att inte behöva vara som dom andra.
(Och tänk vad Martin Sköld sitter och läser det här och undrar om jag är ironisk eller vad är det som försiggår egentligen - men inte alls.)
Jag är avundsjuk på hela världen i dag. Vem som helst. Markus Mustonen eller Robert De Niro, John Cusack eller Dr Dre, Lars Adaktusson eller Stakka Bo.
Hell, jag kan tänka mig att vara Martin Timell.
Man växer aldrig ifrån det.
När jag var 17 ville jag vara Jan-Olov Andersson. När jag var 19 ville jag vara Jan Myrdal. När jag var 21 ville jag vara Jan Guillou. När jag var 23 ville jag vara Jan Kask. När jag var 25 ville jag vara"jag vet inte vem jag ville vara när jag var 25. Jan Gradvall? Jan Helin? Jan Långben? Nån var det. Nån är det alltid.
Man är alltid vad man inte är. Man är sin längtan.
Det man faktiskt är, på riktigt, känns väldigt ospeciellt och beige. Trots allt.
Det vore vettigare att inse att jag i n t e är en palestinier i Betlehem med en blodtörstande Ariel Sharon efter mig. Eller att jag i n t e är den svarta tjejen som handlade syntetläsk med matkuponger från the social welfare på en bensinmack i Clarksdale, Mississippi. Eller att jag i n t e är Martin Westerstrand i LOK.
Fast hur skulle världen se ut om vi gick omkring och var nöjda med det vi hade? Väldigt hippie, gissar jag. Inga bomber hade uppfunnits. Men inget penicillin heller.
I think I"m gonna start a band.
Vi ska låta som Bob Dylan & The Band med Aretha Franklin på piano producerade av Louie Vega & Kenny Dope och vi ska detronisera fuckingjävla Kent! Vi ska bli the shit, THE SHIT!