Skräckälskaren vill ständigt öka dosen
Solen börjar äntligen värma. Allt knoppar och blommar.
Då är det dags för spöken och kalla kårar.
Det våras för skräcken.
Dagens biopremiär
är en klassisk rysare.
Den vill skrämmas och den lyckas mycket bra. Håren reser sig på armarna. Biosalongen känns plötsligt kallare. Normalt sansade personer hoppar till och skriker intill dig.
Den filmen är inte ensam. De här veckorna slår spökhistorierna ut lika tätt som tussilago. Flera sevärdheter på dvd.
Daniel Craig och Rachel Weisz i den obehagliga
där mördade barn går igen. Rebecca Hall och Dominic West i ”The awakening”. ”Kill list” är en bisarr berättelse som börjar i en del av England och slutar i skräck.
En annan färsk dvd-premiär är ”The innkeepers”, om ett hotell där två unga människor dessvärre försöker forska i husets spökaktiga historia.
”Cabin in the woods” blommar ut på bio 18 maj. Öde stuga. Otäckheter.
Gott om obehagliga filmupplevelser. En njutning för den som tycker om att bli skrämd.
En del vill ha skräck. Jag har sett mycket i genren, men aldrig känt den speciella dragningskraften. Några av mina bästa vänner har varit skräckfantaster i perioder. Jag vet inte om det finns några vetenskapliga undersökningar om vilka som vill bli skrämda av filmer, men i mina bekantskapskretsar är det oftare kvinnor än män. En viss sorts fans är äldre manliga filmkritiker som vässade huggtänderna redan på 1980-talet när svenska censuren klippte eller förbjöd filmvåld. När det gäller tortyrfilmer är njutarna oftast rocktrummisar.
Folk som gillar skräck kräver ofta starkare doser. Det är som med saltlakrits eller otäckt surt godis. Har man en gång börjat behövs det värre och värre effekter.
Den här våren är rik på välgjord skräckfilm med bra skådespelare. Det ligger i tiden.
Kanske är det inte själva rysningarna som lockar utan känslan efteråt. Tryggheten. När filmen är slut och lamporna tänds och det skräckinjagande är borta.
Till skillnad från den skrämmande verkligheten som är lika otäck även i dagsljus.