Mejla

Markus Larsson

Avståndet till mina föräldrar är hemskt

Publicerad:
Uppdaterad:

Scrollar genom min telefon och hittar en bild.

Den föreställer mina föräldrar när de var unga.

Båda är över 70 år nu.

Jag kan sätta mig i karantän för dem i åratal.

Mina föräldrar skulle aldrig drömma om att bli kränkta över att ett virus vill döda dem.

Båda två accepterar att de är en riskgrupp. Att gå ut i tv eller skriva krönikor om specifika ordval under tidernas värsta pandemi är så pinsamt att de bara kan skaka på huvudet.

De är som sagt över 70 år gamla. De är gamlingar. Och de lever med det. Det borde fler medieprofiler, låtsaskändisar och skådespelare också göra just nu. Lev med det och stanna hemma.

Förvirrande telefonsamtal

När min värld rasar, och den rasar som fan just nu, ringer jag alltid min mother Mary i Beatles ”Let it be”. Han heter Tage Larsson. Han är 77 år gammal och min fantastiska far. Anledningen att jag alltid pratar med honom, in the hour of darkness eller oavsett vilket, är att min mor Yvonne har telefonskräck. I stället står hon och skriker frågor i bakgrunden, vilket gör vartenda samtal lite komplicerat.

Tage och Yvonne Larsson på 60-talet.
Foto: PRIVAT
Tage och Yvonne Larsson på 60-talet.

Mor: Fråga om de har vattnat blommorna!
Far: Mamma undrar om ni har vattnat blommorna?
Jag: Ja.
Mor: Men hur är vädret i Stockholm?
Far: Sluta skrik! Mamma undrar hur vädret är i Stockholm?
Jag: Det är typ sol, men...
Mor: Och hur går det med resan till Sicilien i sommar?
Jag: Vi vet inte, det är...
Pappa: Hur går det med resan i sommar?
Jag: Jag sa att vi på grund av corona...
Mor: Vad?
Pappa: Mamma sa vad?
Jag: Va?

Och så vidare.

På senare tid har jag varit orolig för mina föräldrar. Åldern gör dem till en måltavla för covid-19. Jag vet att statistik från Italien säger att det är människor med en eller flera underliggande sjukdomar som dör, människor som ofta är ännu äldre än min mamma och pappa. Men ren logik når inte alltid fram till mig, inte just nu.

Åker till macken i Pajala

Min mor och far bor i byn Kassa som ligger två mil söder om Pajala. Medelåldern där är ungefär 165 år, plus moms. Grannarna har en märklig förmåga att dyka upp utan förvarning och kräva kaffe och sockerkaka. Det är inte bra. Det är inte bra alls. Men när jag frågar farsan om de håller ett statligt avstånd från andra människor svarar han att han tar bilen och åker in till Pajala en gång i veckan, tidigt varje fredag till en mack.

”Och vem ska andas på mig då? Det är ju ingen där.”

Ok, bra, fortsätt så. Jag älskar er.

På ett par veckor dog vår värld. Just nu börjar, enligt klassisk ”Flugornas herre”-logik, folk att vikta de svaga mot allmänhetens ekonomiska nytta. Som om det någonsin gick att välja mellan pandemi och ekonomisk depression. Båda hör ihop, fruktansvärt nog.

Smittspridningen där mamma och pappa bor är kanske inte lika effektiv som i Stockholm. För att coronaviruset ska hoppa mellan gårdarna i Kassa måste det antagligen skaffa körkort, flygcertifikat, utbilda sig hos fallskärmsjägarna och köpa skoter. Men det hjärnan vet når inte alltid fram till hjärtat.

Vi är inte färdiga med dem

Min far och mor, elektrikern på LKAB och kassörskan på Apoteket, kan inte sluta prata om döden varenda gång jag träffar dem. De är väl egentligen färdiga med den här världen. När den dagen kommer är jag övertygad om att alla papper är i sin ordning. De har, som alla anständiga människor ur deras generation, aldrig krävt att någon annan ska ta hand om deras skit.

Men jag och min bror är inte färdiga med dem. Vi behöver deras erfarenheter, berättelser, kärlek och historia. Vi är ingenting utan dem. Om det värsta skulle hända, om jag och min storebror inte kan vara hos dem om de blir sjuka, skulle vi ifrågasätta vår flytt från Norrland och klassresa med en enda otäck fråga:

Vad var poängen med allt?

avMarkus Larsson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM