”Det svenska popundret” är ett litet underverk
Markus Larsson om SVT-dokumentären
Musikjournalistik läggs antingen ner eller lever på nåder.
Därför är dokumentärserien ”Det svenska popundret” på SVT ett lysande undantag.
Ingen har berättat historien om hitmaskinen Sverige på ett bättre och mer utförligt sätt.
”Det är väl jag” säger Siw Malmkvist.
Innan det första avsnittet av ”Det svenska popundret” sändes – hur många visste att den 82 år gamla schlagerstjärnan från Landskrona blev den första svenska artisten som någonsin lyckades ta sig in på amerikanska Billboardlistan ”Hot 100”, 1964?
Det skedde med den italienska sångaren Umberto Marcato och singeln ”Sole sole sole”.
Dokumentärserien innehåller ett överflöd av liknande och viktiga detaljer som tillsammans bygger upp ett sex timmar långt och omfattande praktverk om svensk pop, från ABBA till Avicii. Hur så många internationellt framgångsrika artister, låtskrivare och företag kan komma från ett så litet land är själva grundfrågan.
Vi som blev vuxna på 90-talet drömmer fortfarande om en svensk motsvarighet till ”Dancing in the street”, den strängt subjektiva och stilbildande BBC-dokumentären som på sin tid utgick från en radikal idé:
Att strunta i exempelvis Led Zeppelin och Bruce Springsteen och i stället berätta om rockhistorien ur ett de svarta artisternas perspektiv.
”Det svenska popundret” är givetvis inte lika politisk. Det är inte heller den kompletta dokumentären om svensk musik som förtjänar att göras innan alla de äldsta originalen är borta. Den svenska metalscenen och jazzen är bara två exempel som behöver egna dokumentärserier.
Men som seriens producent och berättarröst Magnus Broni skriver i ett mail:
”Det säger rätt mycket om våra internationella framgångar när vi på sex timmar bara lyckas presentera toppen av isberget.”
Samma redaktion som gjorde ”Hitlåtens historia” ligger även bakom ”Det svenska popundret”. Serien bygger på drygt 40 nya och långa personintervjuer och ett digert arkivmaterial. Den varma tonen och pedagogiska anslaget, att gräva under varenda liten sten med förstoringsglas och pincett, känns igen.
Nördfakta, som egentligen borde kallas för expertkunskaper, presenteras hela tiden på ett sätt som inkluderar tittaren i berättelsen.
Det är inte varje dag man får se managern Ash Pournori och före detta vd:n för svenska Universal Music Per Sundin prata länge och öppenhjärtigt om Avicii. Hört talas om ”Cheirongubben”? Det var tydligen en manick som genom två ljudeffekter skapade den svensk studions sound till Backstreet Boys och Britney Spears.
Och hur älskvärt är det inte att Pär Wiksten och Christina Bergmark från The Wannadies får fronta avsnittet om den svenska indiescenen på 90-talet, ”Generation blockflöjt”?
Det går att borra mycket djupare i Spotify och visa vilken enorm makt företaget har i dag, men dokumentären kommer också fram till flera tydliga slutsatser.
Som att urbana subkulturer ofta börjar hos trendkänsliga invandrarkids ute i förorterna. Svensk elektronisk dansmusik hade aldrig låtit likadant i dag utan dem.
Eller att skattefinansierade studieförbund och musikföreningar kanske var den enskilt viktigaste anledningen till att nya band startade bakom varenda buske på 90-talet.
De svenska låtskrivarna verkar också vara rörande överrens om att jantelagen och laganda är en fördel för att lyckas i framför allt USA, och inte tvärtom.
De mest framgångsrika svenska låtskrivarna i dag har anammat Denniz Pops förhållningsätt i att verka utan att synas i onödan.
Men en av dem, Karl Johan ”Shellback” Schuster, medverkar här i en sällsynt och exklusiv intervju i sitt hem där han med brinnande och barnsligt sympatisk entusiasm berättar om hur han kom på och skrev ”Moves like Jagger” till Maroon 5.
Om han sedan förtjänar en applåd eller utskällning för att ha kläckt just den förbannade låten är för tillfället en annan diskussion.
Fotnot: Alla avsnitt av ”Det svenska popundret” finns på SVT Play.