Jag önskar att Avicii fått fortsätta leka

Per Magnusson om en kille från Östermalm som tog över världen

Jag tyckte mycket om Avicii. Främst för att han gjorde musik mjuk och mer lekfull än alla andra i sitt skrå.

Jag önskar att han fått fortsätta leka.

Vi sitter på Långholmens klippor och dricker vin den första försommarkvällen när det plingar till i telefonen.

Flygplanen som dånar mot Bromma verkar stanna upp.

Fågelsången tystnar.

Det kan, får, väl ändå inte vara sant?

Tim Bergling var en kille från Östermalm i bakvänd keps och Ralph Lauren-skjorta som tyckte om att sitta framför datorn och göra musik.

Han var en nörd. Det var också hans storhet.

Laptopen alltid klistrad vid knät

När han spelade på Summerburst stod tusen och åter tusen flickor och pojkar i identisk rutig skjorta och keps i publiken. Det skulle kunna vara vemsomhelst där uppe på scenen. Med ett litet undantag. Tim Bergling var bara lite mer talangfull än alla andra.

Det ingick aldrig riktigt i planen att han skulle dirigera hundratusentals människor med högerhanden i de melodier han knåpat ihop hemma i enrummaren.

Därför blev jag så glad när Bergling bestämde sig för att ta paus från det orimliga turnerandet för att fokusera på det han älskade: att vara i studion. Han hade ju ändå laptopen klistrad vid knät på hotellrum och flygplan världen över och verkade långt mer intresserad av konstnärlig riktning än att sola sig i någon glans.

Avicii hade en – för den kommersiella dansmusiken – särskild sensibilitet, som också hördes i hans musik. Där kollegerna maxade syntar och pyro var Avicii lättare på handen, mer lekfull i sitt uttryck. I en manlig, konservativ och ganska gravallvarlig genre utgjorde han det mindre muskulösa, mer androgyna alternativet. Den sensationella Etta James-samplingen som kickar in 2 minuter och 47 sekunder in i låten ”Levels” är bara ett av otaliga exempel på den uppfinningsrikedom som präglade hans produktioner.

Var med och skapade edm

I ett vidare perspektiv beskrev Avicii pricksäkert den lika euforiska som svidande känslan av att vara 17. Att inte veta vem man är, vart man är på väg eller hur det ska sluta.

Med sjudande popkänsla, skarpt melodisinne och stor nyfikenhet fångade han ett exakt nu i pophistorien. Vid tre tillfällen fick jag dela det med tusentals andra.

Jag kommer ihåg gospel-pianon, congas-trummor och snygga soul-samplingar över ett gammalt flygfält i Norrköping en juninatt 2013.

35 000 i allsången till ”Hey brother” på Tele 2 Arena året därpå.

Mixen mellan snorkiga genombrottshiten ”Seek bromance” och underbara ”Dear boy” på Gärdet 2015, när musiken plötsligt gick i otakt. Det var ingen preppad konsert, Avicii gick helt på feeling.


Oh dear boy, it's so hollow without you
”Oh, dear boy, it’s so shallow without you”


Avicii var med och skapade musikstilen edm när han först släppte sin musik utanför sovrummet. Med en banjo- och kazoo-fest på tongivande dansmusikfestivalen Ultra i Miami stängde han densamma, 10-talets dominerande subgenre inom popmusik, tillsammans med hiphop och r’n’b.

Historien kommer att ge honom rätt, som den gav Abba rätt.

Edm är ett minne blott, trots att dess syntar fortfarande ekar i popmusiken. 28-åringen var – även om jag inte har en aning om vad som fanns där på hans hårddisk – den enda som verkade förmögen att ta den vidare.

Så jag lägger mig ner på filten och lyssnar på ”Levels” och tittar på himlen.