Spela rock, Jämtland, bli inte Katalonien
Kataloniens vansinnigt farliga kamp för att få lämna Spanien får mig att tänka på vår störste svenske separatist:
Ewert Ljusberg.
Jag avskyr Ewert Ljusberg.
Alltså inte den vitsande farbrorn från den magiska SVT-klassikern ”Har du hört den förut?”. Inte heller den sympatiske, finurlige trubaduren eller vistolkaren. Honom gillar jag.
Den förfärlige Ewert Ljusberg är ”Republiken Jämtlands” president. Han har haft positionen i nästan 30 år.
Varenda år på den i övrigt excellenta Storsjöyran i Östersund höll presidenten i slokhatt och läderväst sitt dårestal. Vi utomsocknes försökte gömma oss, skydda oss i närmsta bar eller i Håkan Hellströms backstagerum eller bröt arm med Ebbot Lundberg.
Men talet dånade över hela centrala Östersund.
Det var ju inte kul, det där tok-talet. Även om det alltid lät fint och orden var kloka. Det var obehagligt och perverterat. 15 000 jämtlänningar och en och annan härjedalning viftade med flaggor och skanderade ”Jamtland Jamtland, jamt och ständut!”
Ploj, förstås, bara på kul, förstås, jag fattar det. Men.
Det fanns alltid en kärna av obehaglig och märgstänkt nationalism i detta rådjurstek- med lingonstrunt. Det är just sådär elände börjar. Med en tok som kräver sin plätts rätt och som vill hitta på nya påhittade gränser som redan hittats på men enats om, till sist.
Och så dessa ölstinna unga starka män som gastar medhåll till nationen i brist på egna framgångar. Det var inte jättesvårt att tänka sig ett massmöte i Bayern 1931.
Vi försökte gömma oss från dårskapen.
President Ewert höll tal i somras igen, läser jag hos P4 Jämtland, innan det episka pudelrockbandet Europe avslutade festivalen. Det är utmärkta ord. Det finns knappt ett ord i talet jag inte håller med om, tvärtom.
Det är ju inte det.
Separatister har alltid en poäng. Som de skotska vänsternationalisterna, inklusive Sean ”James Bond” Connery. På 80-talet ville de slippa Margaret Thatchers råa marknadspolitik och i dag vill de slippa att lämna EU ihop med resten av Storbritannien efter en Brexit de absolut inte röstade på.
Och de rika och feta katalanska nationalisterna vill inte dela med sig av sina rikedomar till de fattigare i Andalusien. Självständighetsivern bottnar också i fascisten Francos förtryck från 30-talets inbördeskrig till 70-talet. Men i dag har katalanerna den frihet och nationella respekt de behöver. President Mariano Rajoys enfaldiga övervåld har gett nationalisterna en otippat stor chans.
Det blir ju alltid så. Det blir rörigt. Idioti föder idioti. I värsta fall blir denna katalonsk-spanska kamp en repris i miniatyr av tragedin i Jugoslavien på 90-talet. Ingen lär sig nåt. Nånsin.
Som min kollega på andra sidan bordet här, Peter Kadhammar, skrev tillspetsat: ”Fy fan för de katalanska separatisterna!”
Jag vill gärna säga detsamma till president Ewert Ljusberg och hans glada gäng av jämtländska skämtseparatister.
Sluta bara. Små festliga flaggviftningar slutar så lätt så illa. Som att Norge och Sverige krigar om detta vackra stycke land, Jämtland med omnejd, som ingen egentligen bryr sig om.
VECKANS....
…COVER-ALBUM. ”Leave me breathless”, Ane Brun. Wow. Jag är häpen. Känner mig som en sotare. Jag flyger. Jag har alltid haft den yttersta respekt för Ane Brun, norsk sångerska/låtskrivare som bott så länge i Stockholm att hon känns mer svensk än Zlatan. Nej stopp. Ingen kan vara mer svensk än Zlatan. Som om nu det skulle spela någon roll. Ane Brun har gjort förträffliga låtar i 15 år. Men det här, det här är otroligt imponerande. Ane Brun tar några av världens absolut främsta och i många fall utslitna låtar och gör covers på dem. Det borde vara omöjligt men det är bländande. Foregneirs 80-talspastej ”I want to know what love is” (video) slår över i kitsch, tyvärr, men i övrigt: Herregud, hon lyckas faktiskt göra ”Always on my mind” som om varken Elvis Presley, Pet Shop Boys eller Willie Nelson funnits. Och den Righteous Brothers-berömda ”Unchained melody” får Joan Baez att ställa sig längst bak i änglakören. Men kanske är två Dylan-covers och Sades ”By your side” allra mest imponerande. Otroligt fett.
…PLURA-SHOW. ”En man av hjärtat”, Scalateatern, Stockholm. Vår store Eldkvarn-vän och numera tv-kock från Norrköping/Kungsholmen ser ut som Leif GW Persson i dyr ljus svid, eller som Dr. John från New Orleans. Även om herr Persson, 66, haltar när han måste följa manus så sjunger han sina sånger gudomligt. Vilken röst. Kalla mig landsortsgrabb (mitt Instagram), det är vad jag är, landsortsgrabb. Samt två nya låtar! Varför finns de ingenstans?
…ROCKDÖD. Tom Petty, 66. Det finns inget att säga som inte Markus Larsson redan sagt. Inte mer än att detta döende aldrig kommer att ta slut. Hjältar kommer bara fortsätta att dö, liksom vi andra.
Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.