Pale Honey ger 90-talet nytt liv

Riva regelböckerna är överskattat.

Den bästa nya musiken görs ofta av artister som återuppfinner hjulet.

Som Pale Honey.

Allt går i cykler, inte minst musik. Som jag är inne på i Viktor Olsson-recensionen handlar det mer om att höra något med nya öron, förutsättningslöst, än att försöka skapa något helt nytt.

Lite talande är att jag utgick ifrån att göteborgsduon Pale Honey tagit sitt namn från en låt på Popsicles fullängdsdebut ”Lacquer”. Men i en TT-intervju säger trummisen Nelly Daltrey att det är ett bandnamn ”utan någon romantisk historia”.

– Vi googlade på det och fick en massa träffar på tapetfärger och öl. Vi gillar tapeter. Vi gillar öl. Vi kör!

Jag inser att Daltrey och sångerskan och gitarristen Tuva Lodmark är 22 år och således inte ens var födda när Popsicle släppte sin svenska indiepopklassiker 1992.

Icke desto mindre är det den tiden som dyker upp i medvetandet när jag lyssnar på duons utmärkta debut­album ”Pale Honey”. Jag hör stämningar och sound från Sonic Youth, Mazzy Star och PJ Harvey men eftersom Pale Honey inte släpar runt på ett lika tungt referens-ok från den tiden som jag, som var med, får de gamla beprövade influenser att åter låta både fräscha och spännande.

Så har popen fungerat de senaste decennierna. I dag präglas mycket av det bästa nya av 90-talsinfluenser. För tio år sedan tolkade Franz Ferdinand och flera andra av den tidens tjugonåntings det tidiga 80-talets new wave med oförstörda, romantiska ögon och nya saker hände.

Det finns dessutom en massa annat att gilla med Pale Honey. Det klassiska White Stripes-formatet gitarr och trummor är på många sätt rockens allra coolaste, inte minst blir dess inbyggda begränsningar ett slags garant för kärnfullhet. För att det alls ska fungera krävs urstarka melodier och att man verkligen lyfter fram den innersta kärnan i låtarna.

Spela spår som ”Over your head”, ”Youth” eller ”Lone­some” och hör ett band som har och gör precis det. Det är exemplarisk minimalism.

Talande är även att Pale Honey redan innan de i veckan släppte sitt album hade turnerat i Europa och genererat en hel del internationell buzz, det känns i dag snarast självklart att nåt så här bra når ut direkt.

Jag tänker att det förmodligen hade hänt ett så excellent band som Popsicle också, om de bara kommit fram i dag.

Lyssna på:

”FRÅN AFTERWORK TILL LILLÖRDAG” (BÄDDAT FÖR TRUBBEL)

Skånsk ölrock när den är som bäst.

”ALL OVER MY HEAD” (IMPERIAL STATE ELECTRIC)

Nicke Andersson lägger några drag av country över sin powerpop. Låter strålande.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln