Grundligt antiklimax när drömkonserten regnade bort
Någon gång ska jag få se Paul Simon
NEW YORK. Av alla ännu levande favoriter jag aldrig upplevt live är Paul Simon den jag törstar mest efter att få se.
Så det var faktiskt själva fan att förra lördagens jättekonsert i Central Park – hans egen utomhuskatedral – regnade bort.
Egentligen gick han i pension redan 2018, Paul Simon. Det skulle inte bli några fler inspelningar – eller konserter.
Desto mer exalterande var det exakt därför att han planerade att framträda vid den jättelika gratiskonserten i Central Park förra helgen – den som, aningen förhastat, skulle markera New Yorks ”comeback” efter pandemin.
Ingen artist jag inte sett på scen – av de som fortfarande lever – är jag mer angelägen om att få avnjuta live. Den snart 80-årige barden från Queens ansvarar för en hel uppsättning av den amerikanska sångkanonens mest betydande klenoder och råkar ju också sjunga som en ängel. Men inte bara det. Han har under snart 60 år varit med och satt ledmotivet åt sin hemstad. Det finns få som skrivit och gett ut så många sånger som, i all subtil försiktighet, återspeglar vardagen i New York på samma sätt. Eller i alla fall en viss sorts vardag. Och: Just Central Park är Paul Simons estrad, hans katedral. Showen han och hans kuf till radarpartner, Art Garfunkel, höll inför 500 000 åhörare på Stora Gräsmattan 1981 var ingenting mindre än ett definierande ögonblick för den här staden. På samma sätt går det att beskriva soloframträdandet tio år senare.
Av den efterlängtade återkomsten 2021 blev det dock ingenting. På grund av åska och regn avbröts olycksalige borgmästaren de Blasios drömprojekt efter bara några timmar – utan att huvudakterna Bruce Springsteen, Patti Smith, Elvis Costello, The Killers och Paul Simon hunnit ta en ton.
Ett mer grundligt antiklimax går inte att föreställa sig.
Men Koo-koo-ka-choo, Mr Simon. Kompensera med en egen avskedsföreställning, gärna på samma plats. Snarast.
Någon gång måste jag få se dig…
För övrigt 1: Charlie Watts var en av mina verkliga idoler, men allt har redan sagts om honom, så jag ber bara att å det mest eftertryckliga få instämma med de som slagit fast att den längsta rock ’n roll-sagan är över nu. Rolling Stones finns inte längre. Tack för alla minnen.
För övrigt 2: Jessica Chastain och Oscar Isaac är förträffliga skådespelare, men ändå. Det känns som att HBO riskerar att ta sig mördande mängder vatten över huvudet med en amerikaniserad 2020-tals version av Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. Jag kommer osökt att tänka på när Michael Bolton försökte sjunga opera.
ORSAKER TILL EXTAS
• Angus & Julia Stone – Life is Strange (Album)
– Första, fina livstecknet från de här två melankolikerna på flera år.
• Inventing David Geffen (Netflix-dokumentär)
– Fascinerande påminnelse om att det handlar om ego, drivkraft och hänsynslöshet. Inget annat…
• Rolling Stones – Midnight Rambler (Klassiker)
– Charlie Watts i sitt esse.