När det väl blev Pernilla Wibergs tur att berätta, hade hon desto mer på hjärtat
Jan-Olov Andersson om ”Stjärnorna på slottet”
Under 17 säsonger av SVT:s ”Stjärnorna på slottet” har deltagarna varit skådespelare, artister av olika slag och några författare eller konstnärer.
Pernilla Wiberg är den första från idrottens värld.
Men även ”katten bland hermelinerna”, som hon själv kallade sig, hade en del nytt att avslöja.
Pernilla Wiberg sa tidigt i sitt avsnitt att hon haft ett helt annorlunda liv för att hon alltid strävat efter att bli bäst.
Fast det gäller nog även tidigare deltagare i tv-serien. Däremot – även om det finns Guldbaggar, Rockbjörnar och Grammisar, försäljningssiffror, priser på konstverk och annat – är det inte lika enkelt och självklart mätbart vem som är bäst inom andra områden, jämfört med i sportvärlden.
Åker man fortast nedför en störtloppsbacke är man bäst. Åtminstone just den dagen.
Utförsåkning har aldrig varit min grej. Halkade omkring som Bambi på hal is på skidorna under en kylig (minus 20 grader) vintersemester i Duved, sedan valde familjen att det var värmen i Thailand som gällde under den delen av året.
Så jag kan inte påstå att jag visste så mycket om Pernilla Wiberg inför hennes avsnitt, även om jag förstås har sett hennes mest kända bedrifter i de stora mästerskapen. Och jag visste ju att även hon, precis som jag, är östgöte gudskelov.
Uppvuxen med en pappa som idrottsnörd, var det spännande att höra om hennes enorma drivkraft att bli bäst. Hur hon triggades av att kunna slå storasyrran och gick in i det med känslan av att ”om jag blir bäst i världen kan inte ens syrran slå mig”.
Hon erkände att hon inte var någon lagspelare, det märkte hon när hon tyckte alla andra i basketlaget borde springa fortare och passa bättre. Så det blev en individuell sport. Det blev utförsåkning.
Hon berättade om framgångarna, men också om skadorna, som var fler än jag kom ihåg att jag har läst om.
Hon berättade om hur främsta konkurrenten Ulrike Maier (1967-1994) och hon hann mötas och bli några slags vänner som hastigast, innan Maier kraschade och dog i störtloppsbacken precis efteråt. Under en minnesstund för henne, när skidåkarna skulle få vara själva, utan media, hängde två fotografer ändå på. När Wiberg inte ville delta på deras villkor, blev hon kallad ”jävla fitta”. Man blir nyfiken på vilka de (sannolikt?) svenska fotograferna var.
Och det fanns mer svärta än vad jag hade väntat mig. En våldtäktshistoria under ett landslagsläger. Några fylleslag bland tränarna, när hon fortfarande var tonåring, då hon hade bestämt sig för att lämna ungdoms-VM om inte mamma fick komma dit och stötta henne.
Hon har blivit anklagad för att vara skattesmitare (fast hon gjorde rätt för sig) och så blev det en stor tomhet efter idrottskarriären, en känsla hon sa aldrig hade gått att förbereda sig inför. Och så kom tårarna, när hon pratade om pappans bortgång.
Sedan blev hon expertkommentator i SVT. Ett jobb hon gled in i med stor självklarhet.
Och så var det förstås den gulliga kärlekshistorien med norske tränaren Bødvar Bjerke som fortfarande pågår. Där var det fler turer fram-och-tillbaka än vad som kanske tidigare framkommit.
En rolig replik från Mark Levengood:
– Jag kommer aldrig att begripa mig på heterosexuella.
En rolig scen med Mark Levengood:
Vi har förstått att han avskyr allt som har med kål att göra. Nu fick han kåldolmar till middag. Han tittade misstänksamt på tallriken, men åt tydligen upp i alla fall, åtminstone enligt vad Pernilla berättade för kocken Frida Ronge.
Under de första tre avsnitten av programserien sa Pernilla Wiberg knappt ett ord. När det väl blev hennes tur att berätta, hade hon desto mer på hjärtat.