”Jag saknar att spela i ett band”

helskärm

I kväll står Håkan Hellström på Gröna Lunds scen.

Sedan låser han in sig i studion, för sinnesfridens skull.

– Jag har massa nya melodier i huvudet som tränger på och vill fram, säger Håkan Hellström till Nöjesbladet.

Förra året släppte Håkan Hellström femte albumet, ”För sent för Edelweiss”, som följdes av en turné och ett regn av musikutmärkelser.

Ett år senare befinner han sig på andra sidan Edelweiss, med ödmjukheten intakt och en ny skiva i huvudet.

Vad händer i ditt liv just nu?

– Jag har turnerat oavbrutet i 1,5 år med senaste skivan ”För sent för Edelweiss”. Jag hade kunnat fortsätta längre än så, men jag har massa nya melodier i huvudet som tränger på och vill fram. Det är det jag tänker på mest av allt just nu. Att jag måste låsa in mig i studion och fånga melodierna.

Inget exakt plan

Jocke Åhlund från Caesars producerade ”För sent för Edelweiss”. Fortsätter ni samarbetet?

– Vi vill gärna lira vidare med varandra. Inför förra skivan fick vi lägga band på oss själva för vi ville så gärna mata vidare. Jag har ingen exakt plan på vad som händer härnäst. Det har jag aldrig haft. När jag går in i studion låter jag låtarna visa vägen.

Är du nöjd med var du befinner dig rent musikaliskt?

– Jag kan faktiskt sakna att spela i ett band. När man kör solo är det lite som att inte ha några lekkamrater att ringa eller leka med efter skolan. Just därför längtar jag efter turnéerna eftersom det ger mig en chans att umgås med mina kompisar.

Har du planer på att bilda ett band?

– Nej, det finns så många bitar av bandlivet som jag klarar mig utan. Till exempel bandmedlemmar som inte tillför något och bara rider på vågen. Då föredrar jag att plocka in lekkamrater, som Jocke, när det är dags att spelar in en ny skiva. När allt är klart kan man bara säga ”ha det gött, so long”.

Tar inget för givet

Det är snart tio år sedan du släppte debutalbumet. Minns du vad du tänkte?

– Jag var övertygad om att det skulle gå åt helvete. Jag såg det bara som en liten utflykt från Broder Daniel. När bandet frågade vad jag trodde svarade jag att det i bästa fall kunde bli två, tre spelningar. Att släppa första singeln kändes som himmelriket. Det fanns inte i min värld att någon faktiskt skulle vilja lyssna på ”Känn igen sorg för mig Göteborg”. När den positiva responsen svepte in insåg jag att jag inte skulle kunna fortsätta i Broder Daniel.

Hur känner du i dag, flera succéalbum och turnéer senare?

– Jag tar fortfarande inget för givet. Jag räknar aldrig med något eller någon. Det känns fantastiskt att nästan alla mina drömmar har slagit in. När jag har åkt på en rymdresa har jag uppnått alla mina mål. Då befinner jag mig i slutet av resan.

Vad är viktigast i ditt liv 2009 jämfört med 2000?

– Då hade jag bara musiken. Den var mitt allt. I dag är min familj viktigare än musiken. Pappa- och artistlivet förädlar varandra. Det är en stor befrielse att stå på scen ena stunden och sedan komma hem till mina söner, Sigge och Julius. Sedan jag blev pappa uppskattar jag allt så mycket mer.

Vad ger dig gåshud?

– Att längta efter mina barn och veta att jag snart ska få träffa dem. Att längta efter en sup och veta att jag snart ska svepa den. Att längta efter scenen och veta att jag har tillträde till den.