Mia Skäringer gick med i Viktväktarna som barn

Mathilde Albinsson

Mia Skäringer gick med i Viktväktarna som barn.

I podcasten ”Skäringer & Mannheimer” berättar hon om tiden i bantningsprogrammet och ätstörningarna som följde därefter.

– Det var läskigt, för ju smalare jag blev desto mer populär blev jag, berättar hon i podcasten.

Mia Skäringer, 40, berättar öppenhjärtigt i podcasten ”Skäringer & Mannheimer” om hur hon drabbades av ätstörningar i ung ålder.

– Jag var ju tjock ända till jag började sjuan, då jag fick gå med i Viktväktarna. Du vet att det var jag som förde in åldersgräns hos Viktväktarna? Detta är dagens sanning. Jag fick stå med de här tanterna som sprang ut och kissade så mycket de kunde innan de skulle upp på vägen, säger hon till Anna Mannheimer, som hon gör podcasten tillsammans med.

Hon berättar att det var hennes mamma som i all välmening fick med sin dotter i Viktväktarna.

– Vad skulle hon göra? Hon var ju tvungen att hjälpa mig. Jag var på riktigt tjock alltså, farligt tjock. Jag var ju fram till jag var tre kanske en rund flicka, men sedan började det. Fruktansvärt matglad människa och glad i största allmänhet. Glupen på livet, säger Mia Skäringer.

”Läskigt”

Hos Viktväktarna fick hon lära sig att väga maten hon skulle äta. Si och så många gram skinka eller bröd och på helgen gick det bra att unna sig två deciliter popcorn.

– Det var ju bra, men det var också helt fel. De hade ju inget förhållande till barn. Det sjuka var att de hade ett belöningssystem. Hade man gått ner mer än typ ett kilo på en vecka fick man en guldstjärna. Vad triggar detta hos en liten ung flicka? Jag dalade långt ner under min målvikt. Och det var läskigt för ju smalare jag blev desto mer populär blev jag, förklarar hon.

Drabbades av ätstörningar

Till slut drabbades hon av ätstörningar – först anorexi, som gick över till för mycket träning och sedan bulimi.

– Det gick käpprätt åt helvete bokstavligt talat. Jag var riktigt mager ett tag och såg inte frisk ut. Läkaren förbjöd mig att vara med i Viktväktarna. Men då var ju viktraset i gång så det bara fortsatte. Efter det gick jag till BUP i fyra år med mamma. Det var från Viktväktarna med vägning och guldstjärnor till ätstörningsmottagning med vägning där.

Hon fick ordning på ätstörningarna först i 18–19-årsåldern. I dag är hon frisk, men berättar att hennes förhållande till mat aldrig kommer vara helt okomplicerat.

– Ett tänkt till mat som aldrig blir helat. Det går aldrig obemärkt förbi vad man äter under en dag. ”Tyst med dig lilla demoniska kör”. Man får vara lite trafikpolis inuti sig själv, vilka röster som ska släppas fram och så. Men de finns ju där.