Ett bra helvete, ”Diggiloo”

Publicerad 2019-07-04

MALMÖ. Det är en av de bättre årgångarna av ”Diggiloo”.

Med andra ord:

Ett bra helvete.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Diggiloo
Turnépremiär: Malmö Arena, Malmö. Publik: Utsålt. Längd: 3 timmar och 35 minuter, inklusive paus. Bäst: Brolles ”Vintersaga”, Arvingarnas ”Eloise” och John Lundviks ”Too late for love”. Sämst: Hur många Queen-medleys tål världen? Och kan en ”Diggiloo”-turné någonsin vara komplett utan Lasse Holms ”Canneloni macaroni”? Fråga: Vem trodde att Mariette skulle vara en så här säker lagspelare i en show som känns som en lång och glad chartergympa?


Redan innan showen börjar måste jag ta och putsa glasögonen.

Vad är det vi tittar på, egentligen?

En introduktionsvideo där bland andra Casper Janebrink och kvällens konferencier David Lindgren undervisar publiken i Herreys-dansen i ”Diggi-loo, diggi-ley”?

För oss som bara då och då doppar huvudet och får en kallsup av extrem svensk mainstream finns det inget normalt med den inledningen.

Nej, det är bara knäppt.

Detsamma gäller att se Mariette låtsas spela elgitarr. Det ser ut som att hon håller på att tappa hela servisen i golvet.

Eller att John Lundvik studsar runt på en ramp tillsammans med resten av ensemblen i en cover på ”Aj, aj, aj (det bultar och det bankar)”, kanske bäst känd i Schytts odödliga version.

Släng in ett operamedley också. Släng in ett sedvanligt Queen-potpurri. Släng in ”alldans” där hela publiken deltar i en ”La macarena” och en ”Gangnam style”.

Och framför allt – låt komikern Thomas Petersson dra ett skämt om att en kvinna sträcker in handen mellan benen på fel man, inte hennes make, och rycker honom i klockspelet.

Dingeli-dong!

Han avlossar även en rutin om orden ”snippa” och ”fiffi” som vi aldrig mer behöver nämna igen.

”Diggiloo” vet vad många vill ha. Simpel och enkel underhållning, men betoning på simpel. Och enkel. Och simpel. Och enkel. Det är vad det är, och sällan något mer.

Det finns en anledning till att turnépaketet har sålt över 1,5 miljoner biljetter på 17 år. Misstänker också att fenomenet också kan förklara varför vissa väljer att bli världsfrånvända satanister eller intressera sig för aurafotografering bara för att slippa höra talas om ”Diggiloo” igen.

Ja, vi är i helvetet. Men det finns sämre sällskap här nere i den svavelosande lavan, tro mig.

Vissa saker kan säkert klippas ner eller klippas bort. Över tre och en halv timme är långt för vilket format som helst.

Alla medverkande bottnar dock i de flesta av alla höga och låga kast, vilket inte alltid har varit fallet i det här sammanhanget. Revyhantverket och tempot håller rakt igenom.

Med tanke på responsen låter det som att John Lundvik och Arvingarna gör mål i fotbolls-VM varje gång de visar sig på scen. Men i princip alla artister får och kan skina den här gången, framför allt i sina välrepade solonummer.

”Diggiloo” lyckas åter igen göra välgjord, bra och rutinerad underhållning av nästan ingenting.

Det är en bedrift.