Kan inte tänka mig en mer magisk plats på hela planeten
Per Bjurman reser i americanans fotspår
PHOENIX. Det är väster om Klippiga bergen det riktiga Amerika börjar – det där landskapet ser ut som Gram Parsons, Little Feats, Ry Cooders och Midlands största sånger låter.
Inget gör mig saligare än att vistas här.
Som varande hopplös Americana-romantiker har jag, vilket jag gissar att en och annan läsare med lätt himlande ögon tycker sig ha hört tidigare, en fäbless för nästan alla vyer i de 48 delstater som råkar vara hopklämda i den väldiga kvadraten mellan Atlanten, Stilla havet, Mexikanska golfen och Kanada.
De eviga slätterna i mellanvästern, det urbana gyttret runt östkustens monstruösa metropoler, de majestätiska horisonterna i Montana, träsken i Louisiana, de rullande kullarna i Texas så kallade Hill Country, Smoky Mountains i Tennessee…allt.
Men det finns inget som får själen att lysa upp på samma sätt som det som väntar väster om Klippiga bergen, där seismiska sensationer under miljontals år skrynklat ihop hela geografin och en obönhörlig sol nästan ständigt lyser över den bruna jorden, de röda bergen, de bråddjupa ravinerna, de utomjordiska klippformationerna, de torra kaktusarna, de vajande palmerna, de rasslande skallerormarna och de väderbitna människorna.
I skrivande stund befinner jag mig i Phoenix, eller Valley of The Sun som området runt denna mångmiljonstad kallas, och fullkomligen förhäxas av en skymning som får de omgärdande bergsmassiven att glöda mot den rosa himlen. Vid ett tillfälle för länge sedan tror jag att jag beskrev det som att det sådana gånger ser ut som att Ry Cooder formgivit hela Arizona-terrängen med gitarrslingorna från ”Paris, Texas” och det var i så fall inte så dumt.
Ekot från ravinerna i Utah går igen i Emmylous röst
Men så är det med åtskillig musik sprungen ur den stora amerikanska traditionen. Den låter, och känns, som landskapen här ute i västern ser ut – och det är enligt teorier jag tror på ingen tillfällighet. Viss musik får helt enkelt sin form av den geografiska miljö den skapas i.
Joshua-träden runt Yucca Valley skymtar bakom varje klang i Gram Parsons största sånger. Den bruna sanden i slätterna runt I-10 på väg upp från Tucson mot Phoenix knastrar i Little Feats ”Willin’”. Ekot från ravinerna i Utah går igen i Emmylous röst när hon sjunger om ”Sleepless nights”. Det mer samtida Midland har svikten från en murken veranda i Lucerne Valley inbyggd i melodierna…
Personligen kan jag inte tänka mig en mer magisk plats på hela planeten och att jag inte flyttar hit framstår ofta som rent befängt.
Men man ska ha nånting att längta efter också.
ORSAKER TILL EXTAS
• Wet Leg – Wet Leg (Album)
– Jo, förväntningarna infrias.
• Sahara Hotnights – Gemini (Singel)
– Ännu bättre än ”Reverie”.
• Billions (tv-serie)
– Förra helgens avsnitt var magiskt.