Johannes Brost – full i fan både i sina roller och privat
Johannes Brost är borta.
Det är bara några veckor sedan som han djupt berörde en och en halv miljon tv-tittare i sin sista stora roll, i tv-serien ”Fröken Frimans krig”.
Jag kommer att sakna en skådespelare och person som var lite full i fan, både i sina roller och privat.
Januari för snart sex år sedan. Göteborg var så där vinterslaskigt som bara Göteborg kan vara och alltid är under speciellt filmfestivalen. Kvällen innan hade den invigts med Axel Peterséns ”Avalon”. Stående ovationer. Det är filmen där Johannes Brost spelar huvudrollen, en före detta festfixare och glidare, som just hade avtjänat tid med fotboja. Nu öppnar han nattklubben Avalon i Båstad och diverse förvecklingar tar vid.
När vi slog oss ned för vår intervju, sa Johannes Brost:
– Det var mäktigt. Både nuvarande och förra kulturministern sa att de tyckte mycket om filmen.
Ett slags erkännande från högre ort.
Lite grann kändes det som att Johannes Brost rätt ofta tyckte att han inte riktigt fick det beröm han förtjänade.
Så var det kanske också.
Han fick ju allt att se så förbaskat lätt ut.
Han verkade inte plågas av det som så många skådespelare tampas med; scenskräck, ångest, nervositet, konkurrens med kollegorna.
Han såg hela tiden ut att bara ha kul, vare sig han stod på scenen eller framför en filmkamera.
Att ”Avalon” var specialskriven för Johannes Brost och att den liksom lite grann speglade sig i hans privata jag, hade han inget bekymmer med.
Han sa:
– Axel hade sneglat lite på mig, han vet väl ungefär vad jag går för. Men det var ett bra tag sedan jag slutade springa ute på nattklubbar, jag känner mig mätt på det, men man ser ju folk som är 60+ som vägrar inse att det har gått några år. Man har bara lust att säga till dem: Festen är slut. Gå hem!
Det hade ju funnits en tid, 1980-talet, när Johannes Brost hängde mycket på Café Opera, den tidens hetaste krog i Stockholm. Där umgicks folk från alla samhällsklasser och såväl kändisar som ”vanlisar”, från alla generationer. Det var en tid när det blev mycket festande och Johannes åkte dit för kokaininnehav, fick sitta i fängelse, hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar och blev rädd för att karriären skulle vara slut.
Men han var snart tillbaka på scenen igen, i farsen ”Me and my girl”, som blev ännu en stor framgång.
Tillbaka till Göteborg.
Under några dygn gick Johannes Brost omkring på filmfestivalen stolt som en tupp. Han visste att han var bra i filmen. Den hade redan vunnit pris på Torontos filmfestival några månader tidigare. Han själv hade fått lysande recensioner i amerikansk branschpress.
Han, som så många ”bara” såg som bartendern Joker i tv-långköraren ”Rederiet” (1992-2002).
Och det var som att Johannes Brost inte riktigt vågade tro att det där stora erkännandet skulle komma nu heller.
När jag frågade vad han förväntade sig när filmen skulle ha riktig premiär runt hela landet någon månad senare, sa han:
– Här i Sverige har vi den berömda jantelagen, så man får väl ett hugg i axeln som vanligt.
Ett år senare vann han Guldbaggen för bästa skådespelare för rollen.
Jantelag eller inte, det gick inte att värja sig mot Johannes Brosts uppenbara talang och utstrålning.
Han föddes 25 september 1946 i Stockholm.
Pappa var författaren Sven Forssell (1914-1962), mamma skådespelerskan Gudrun Brost (1910-1993).
Föräldrarna skilde sig när Johannes bara var två år. Men även om de träffades några gånger till i livet, när han var i 7-9-årsåldern, hävdade Johannes att ”jag har aldrig haft någon pappa, jag har ingen erfarenhet av det”, när han på ett mycket underhållande sätt berättade om sitt liv i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” förra säsongen.
Vid åtta års ålder flyttade han med sin mamma till Malmö, hon tillhörde det gäng skådespelare som följde med Ingmar Bergman när han blev konstnärlig ledare för Malmö Stadsteater.
Johannes växte upp i kulisserna på teatern och på filminspelningar. Blev mobbad i skolan för sina iiiii:n, som fanns kvar från uppväxten på Lidingö.
Som lite äldre jobbade han med att stuva i hamnen och vara konferencier på popgalor. Och med att driva en rockklubb. En kväll kom Rolling Stones in där på 1960-talet, i början av deras karriär. Det blev efterfest och sedan dess blev Johannes Brost och Mick Jagger polare för livet och träffades regelbundet när Stones spelade i Sverige.
Trots varningar från sin mor, som gärna hade sett att han hade valt en annan yrkesbana, valde även Johannes Brost att bli skådespelare. Gick scenskolan i Malmö. Fick jobb på Stockholms Stadsteater. Hamnade så småningom i privatteatersvängen och gjorde succé i farser som ”Bäddat för sex”, ”Kuta och kör” och ”Är du inte riktigt fisk?”.
Sådana farser ska spelas med lättsamt handlag. Johannes Brost fick det att se hur enkelt som helst ut. Hans full i fan-attityd avspeglade sig i rollfigurerna han spelade.
Men när han blev bartendern Joker i tv-såpan ”Rederiet” fanns där även ett slags vemod över rollfiguren. Det var inte bara den töntiga frisyren och de märkliga glasögonen, det var något med hela hans kynne som gjorde att han gick rakt in i hjärtat hos mångmiljonpubliken. För övrigt hade de nästan inget val, han var med i samtliga 318 avsnitt…
Joker blev både Johannes lycka och lite grann förbannelse.
Han kunde ha ett mer ordnat familjeliv när det liksom var ett 9-5-jobb att gå till SVT:s tv-studio på vardagarna under många år. Men han klagade från och till över att så många bara identifierade honom med Joker, att regissörer inte tänkte på honom till andra roller i film och tv.
Johannes menade att Ulf Malmros liksom drog korken ur ketchupflaskan när han gav honom en fin roll i ”Bröllopsfotografen” 2009. Där gick karriären in i en ny fas, Guldbaggerollen i ”Avalon” kom strax efteråt.
Kändisskapet hade han haft länge.
Julkalendern ”Stjärnhuset” 1981 med honom och Sif Ruud blev ett första genombrott. Som Astro blev han alla svenska barns favorit.
Något år senare gjorde han succé i SVT:s underhållningsprogram ”Gäster med gester”. Kändisar lekte charader med varandra och ingen var så uppfinnningsrik och bekväm i dessa lekar som Johannes Brost.
Så sent som i fjol var han med i TV 4:s ”Let's dance”, där han åkte ut ungefär halvvägs in i säsongen.
Hans storstilade insatser på teatern får vi som var lyckliga nog att uppleva dem, bära med oss i minnet.
Filmerna och tv-serierna finns ju kvar.
”Avalon”, förstås.
Colin Nutleys ”Black Jack” (1990), om livet för några vanliga svenskar som lever upp på när det vankas dansbandskväll och där han är polisen Lennart, en alldeles vanlig medel-Svensson.
”Fröken Frimans krig”, nyligen visad på SVT. Man kunde se att Johannes Brost var lite tärd av sin sjukdom. Men han gjorde ett mycket ömsint och rörande porträtt av sin Sievert Lindberg, mannen som uppvaktade Lena T. Hanssons Alma. Var hans intresse genuint eller var han en sol-och-vårare? Brost balanserade rollen perfekt.
Jag kommer också att sakna en skådespelare som kunde ge och ta i sin kontakt med journalister. Som inte snarstucket gick och blängde om man hade skrivit något mindre smickrande.
I samband med en intervju kring filmen ”Bröllopsfotografen”, ringde han upp och skällde ut mig efter noter på grund av artikelns rubrik.
Han var topp tunnor rasande och lät sig inte alls nöjas med min förklaring att det var ju faktiskt hans nära vän Kjell Bergqvist som hade sagt saker som gjorde att rubriken blev som den blev.
Några månader senare smög han upp bakom mig i något krogvimmel och skrek Buuuuh! så jag hoppade högt.
– Nu är vi kvitt! sa han och skrattade.
Så kommer jag också att minnas Johannes Brost. Som full i fan.