”Skugges text är fruktansvärt elak”

Kristina Erkenborn/TT

Erika Josefsson/TT

Publicerad 2021-05-27

Författaren och krönikören Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya roman både hyllas och kritiseras bland kollegorna i branschen. Arkivbild.

Briljant litteraturkritik eller bara elakt – och ett sätt att slipa på sitt eget varumärke? Linde Skugges sågning av Kristina Sandbergs cancerskildring har fått Kultursverige att reagera.

Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs självbiografiska bok "En ensam plats" publicerades i söndags på Expressens kultursida. Sandberg, som tidigare hyllats för trilogin om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik, skildrar nu sin egen sjukdomstid efter en bröstcancerdiagnos.

Redan i rubriken på den uppmärksammade recensionen slås fast att "det inte blir konst för att man skriver om cancer". Recensionen har sedan dess beskrivits som både elak, respektlös och mer än lovligt självupptagen. Samtidigt har den också hyllats för att vara modig och underhållande.

Pelle Andersson, förlagschef på Ordfront, är en som är starkt kritisk till Linda Skugges text. Han har debatterat den aktivt på Facebook och gör ingen hemlighet av att Kristina Sandberg är en av hans vänner.

– Jag tycker att den har väldigt lite med själva boken att göra, det är det första. Man kan ju vara väldigt kritisk men då ska man vara det kring boken, och jag tycker att den här texten väldigt snabbt börjar handla om Skugge själv. Den släpper litteraturen, det tycker jag är upprörande, säger han.

– - Sedan är den fruktansvärt elak, den är ett påhopp på en annan människa och inte på en bok, jag tycker inte att man gör så. Jag blev förbannad. Jag har läst extremt mycket kritik, som kritiker själv, som författare och nu förläggare. Jag tycker att det här är en text som sticker ut som en av de hemskaste.

Hånfull ton

Han får medhåll av litteraturkritikern Sara Abdollahi som menar att det är med rätta som många reagerat på Linda Skugges tilltal.

– Inte för att jämföra henne med Trump, men recensionen är populistisk och ingår i ett narrativ där man sparkar på de svaga. Det handlar inte om att man inte får vara kritisk när en bok handlar om sjukdom – det måste man få vara – det handlar om hur hon skriver, om raljansen och den hånfulla tonen, säger hon.

Även Sara Abdollahi säger att hon vänder sig emot att recensionen handlar mer om Skugge själv än om boken som hon fått i uppdrag att recensera.

– Jag skriver själv litteraturkritik och kan vara hård och sträng i tonen, men det här utgår inte från verket så mycket utan man får mer reda på Linda Skugges antipatier än varför boken inte håller. Nu tävlar hon om vem det är mest synd om och det tycker inte jag passar i en recension.

Bryter konvention

Johannes Klenell, kulturredaktör på Arbetet, hör däremot till dem som upplever Linda Skugges "cancersågning som uppfriskande".

– Det finns alltid ett problem med den sortens litteratur som innehåller de här starka berättelserna om sjukdom och lidande. Man hamnar väldigt lätt i en generisk och tillmötesgående recension med väl avvägda ord. Det blir en smula tråkigt, recensionerna blir likriktade och då blir det ointressant. Säga vad man vill om Linda Skugges recension – den var i alla fall inte ointressant eftersom alla pratar om den, säger han.

Han menar att hon bryter mot en konvention som råder kring den här typen av litteratur där det "ska" finnas någon typ av moral i recensionen.

– Vad som är moraliskt rätt eller fel, det uppdraget har inte en recensent i ärlighetens namn. En recensents uppdrag är att vara ärlig gentemot verket och det tycker jag faktiskt att Linda Skugge är.

– När det kommer till den här typen av sågningar är det en oerhörd styrka om skribenten själv offrar någonting och det tycker jag att hon gör genom att vara väldigt självutlämnande. Det är klart att jag inte tycker att det var en så sympatisk recension, men att kritik ska vara sympatisk kan inte vara den primära drivkraften.

Åsikter premieras

Vad Linda Skugges recension och dess efterdyningar egentligen säger om tillståndet för dagens litteraturkritik råder det trots allt en viss samsyn om bland de kulturskribenter som TT talat med.

– Jag vill inte säga att den blivit sämre generellt, men litteraturkritiken har svårt att hävda sig i den här klickekonomin. Det är få som vill läsa litteraturkritik och då blir väl det här ett sätt att göra något åt det, att lyfta fram opinionsdelen i kritiken, säger Pelle Andersson.

Sara Abdollahi är inne på samma spår:

– Jag tycker att dagens litteraturkritik mår toppen, men vi litteraturkritiker får inte så många uppdrag för att den här typen av klicktexter som handlar om åsikter premieras. Den här recensionen får mycket kritik för den var väldigt illa skriven. Publiceringen av den var ett slag i ansiktet på oss kritiker och jag har svårt att se att något sådant här skulle ha publiceras i Spanien eller Tyskland, säger hon.

Tar ut svängarna

Även Johannes Klenell tycker att svensk litteraturkritik mår bättre än på väldigt länge, men han anser inte att det är en kulturredaktions huvudansvar att vara en moralisk kompass, utan att skapa en dynamisk och intressant kultursida.

– Det är spännande när man kan spänna bågen i den här riktningen och ta ut svängarna. Jag tycker inte att den här sortens recensioner är ett tecken på litteraturkritikens förfall på något sätt. Däremot skulle man inte kunna publicera en sådan här text varje dag på Expressens kultursida, det skulle vara som att någon rusar upp på scenen och "stagedivar" om och om igen. Till slut går publiken därifrån och du faller ned i golvet.

Även Pelle Anderson anser att Linda Skugges text hör till undantagen – om än de värre – och att det är just därför den skapat så mycket debatt.

– Jag tycker inte heller att man ska fega som kritiker. Men då ska man argumentera utifrån boken och utifrån hur den är skriven. Det finns massor av kritiska texter om självbiografiska böcker, det har vi hanterat utan att vi behöver göra narr av eller attackera personen bakom eller i verket, säger han.