Emma Schols ”Sommar” om att bryta upp – efter att ha utsetts till hjälte
Emma Schols utsågs till Årets livräddare på Svenska hjältar-galan 2020.
I ”Sommar i P1” berättar hon om sitt största trauma – och varför hon själv inte ser sig som någon ”hjältemamma”.
Den 3 september 2019 börjar Emma Schols hus i Edsbyn att brinna. Nyvaken och med smältande hud lyckas hon rädda alla sex barn ur lågorna. Själv har hon brännskador på 93 procent av kroppen och är oerhört nära att dö.
Det är inte första gången Schols berättar historien; hon har intervjuats i tv-soffor, tidningar och arbetet med boken ”Ärren bär jag med stolthet” hjälpte henne att bearbeta det som hänt.
I sitt sommarprat säger hon att lyckan över att leva är större än sorgen över att kroppen inte fungerar som förr. Men det är heller inte lite hon tvingats gå igenom. Detaljerna är värre än ett medeltida tortyrmuseum.
Direkt efter olyckan tvingas sjukvårdspersonal borra en infart i skelettet för att pumpa in vatten, eftersom blodkärlen är sönderbrända. Det gör helvetiskt ont. När hon efter 20 dagar nedsövd dagligen måste tvättas och lindas om liknar hon det vid en osthyvel som skalar av resterna.
Schols beskriver också sina psykiska smärtor; ångesten, mardrömmarna, stanken av rutten hud och känslan av att vilja kräkas när hon ser sin ”slaktade” kropp för första gången.
Genom hela pärsen finns familjen där, när hon pratar om sina systrar snyftar hon till. Barnen ger henne mening och livsvilja, de utmanar henne i vardagen och är tålmodiga.
Efter ett halvår på sjukhus kommer hon hem, men efter en tid tar det slut med barnens pappa. Då beskriver hon hur vinden vänder, hon möter snack bakom ryggen och hat i sociala medier. Kanske är hjältemamman ingen hjälte ändå?
Men det var ju inte jag som utnämnde mig själv till hjälte, invänder Schols.
Hon citerar PO Enquists ”en dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva”. Då måste man också våga hämta mod ibland och våga bryta upp från det självklara.
