Farbror Joakims ankliv är inte bara dum nostalgi

I augusti återkommer Joakim von Anka och hans tre brorsöner till tv-tablån.

Disney återuppväcker ”Ducktales”, men fungerar en berättelse om den ohämmade girigheten som en amerikansk dygd i dag?

Duck tales (woo-oo!)

”Duck tales”, ja. Eller ”Ankliv” som serien hette när den hade premiär i Sverige på TV3 hösten 1988. Ett par år senare, när SVT tog över, blev det ”Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr”.

Det är just det där serien handlar om. Knatte. Fnatte. Och Tjatte. På äventyr! Kalle Ankas brorsöner, alltså. Och i augusti - 30 år efter att serien hade premiär i USA - återföds den på tv-kanalen Disney XD med röstskådespelare som Danny Pudi (”Community”) och David Tennant (”Broadchurch”).

I de filmklipp som släppts ser karaktärerna kantigare ur än vad vi är vana vid, de har fått nya kläder, trailern lovar ett långt mer hysteriskt tempo än på 80-talet men jag kan ändå inte låta bli att längta efter nypremiären.
Och i huvudsak beror det på att originalserien var så stark.

Visst, låt oss vara ärliga med att nästan all den kultur man konsumerade som barn verkligen inte håller när man återupptäcker det som vuxen. Nästan allt sådant är bättre som minnen, och det gäller förstås för ”Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr” också.


Men det finns något bestående i seriens charm.

Serien börjar med att Kalle Anka - av mycket oklara anledningar - rycker in i flottan och lämnar ansvaret för sina tre brorsöner till sin farbror, fantasiljonären Joakim von Anka. Tillsammans ger de sig ut på äventyr, skattjakter, tidsresor och försöker samtidigt försvara farbror Joakims förmögenhet mot alla - Magica De Hex, Björnligan och Guld-Ivar Flinthjärta - som vill lägga beslag på den.

Här har vi alltså ett barnprogram som inte är särskilt barnvänligt, där hjälten är en grinig gammal gubbe (låt vara med fjädrar) och som handlar om vilka spännande saker som kan hända om man tillåter sig att vara helt okontrollerat girig.

Disneys annars så ofta förekommande äppelkäcka familjesmör lyser med sin frånvaro, om man säger så. Inte så konstigt, eftersom figurerna i ”Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr” inte skapades för att kränga leksaker eller resor till Disneys nöjesparker. De var seriefigurer, skapade eller omarbetade av Carl Barks.

Barks var i årtionden den mest intressanta serietecknaren i Disneys stall och anses i dag vara en av de största i den litteraturform som kallas den tecknade serien. Det var hos förstås från Barks berättelser inspiration kom när man gjorde ”Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr”, trots att ankornas liv som seriefigurer åtminstone i USA var bortglömt.

”Serieavsnitten är uppbyggda enligt Aristoteles och Racines dramaturgi. I den mån Molière är författare är Barks det också - fast han dessutom på sätt och vis spelade alla roller själv”, som Göran Hägg har skrivit om Barks.


I en essä om Barks resonerar Star Wars-skaparen George Lucas kring vad det är som gör att serierna fortfarande står sig.

Det är förstås överjävligt bra historier, men:

”På en djupare nivå så visar serien på amerikanska egenskaper som är lätt igenkännliga för läsaren: uppfinningsrikedom, integritet, beslutsamhet, en slags godartad girighet, djärvhet, äventyrslusta och ett sinne för humor”, skriver Lucas.

Även en läsare i Sverige får ett visst perspektiv på amerikansk kultur genom att läsa Barks, tycks Lucas hävda. Särskilt Joakim von Anka är en genuint amerikansk figur. Självständig. Självtillräcklig. Nästan oåtkomlig. Oavsett vad man tycker om saken, säger Lucas, ger Carl Barks serier en bild av vad Amerika står för, vilka dygder som eftersträvas.

”Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr” förvaltade serietidningarnas känsla av spänning och upptåg, lågmält vansinne, samma anda av samarbete över generationsgränserna.

Kommer det fungera även 2017? Och är ens de amerikanska dygderna de samma som för 30 år eller 60 år sedan?

I mitten av augusti får vi se.


Veckans...

Skådespelaren Tommy Johnson.

...Öppet arkiv-tips. Har Sverige någonsin varit lika svenskt, vardagen någonsin lika grå som i Lars Molins ”Tjocka släkten”? Familjen Hedman är en stukad arbetarklassfamilj i en obestämd norrländsk småstad och genom dem skildrar Molin lågmält socialdemokratins och arbetarrörelsens sönderfall. Den store Tommy Johnson är magnifik som sonen Bengt.

...podd. För 30 år sedan mördades privatdetektiven Daniel Morgan i ett parkeringshus i södra London. Mordet har - efter flera års tystnad - blivit en affär med trådar till både 10 Downing street och Rupert Murdochs medieimperium. Poddserien ”Untold: The Daniel Morgan murder”, nu inne på sin andra säsong, gräver ihärdigt vidare kring konspirationer, mörkläggningar och korrupta poliser. Bland det mest spännande du kan höra i sommar.

Byggnader: Jin (John Cho) reser till Columbus i delstaten Indiana där hans far, en välkänd arkitekt, ligger i koma. Väl där träffar han en kvinna som kanske bryr sig lite för mycket om sin mamma. Klassiskt drama, men Kogonadas regidebut ”Columbus” lovar något mer. Columbus är en stad välkänd för sin modernistiska arkitektur och, enligt recensionerna, spelar byggnaderna en huvudroll. Bara trailern är ett litet konstverk för alla som uppskattar stram betong.

Följ ämnen i artikeln