Gripande och glittrigt om hoppfulla dansares livsöden
Publicerad 2023-01-28
A Chorus line
Stockholms stadsteater, musikal i regi av Roine Söderlundh/Maria Sid, med Rennie Mirro, Hanna Lindblad, Lisa Stadell, Victor Molino Sanchez, Sienna Sebek, Albin Lindén, Mercedesz Csampai, Kenny Svensson m fl. Kapellmästare Oscar Micaelsson, tio musiker.
Musikalen är nästan 50 år gammal men känns dagsfärsk och intensiv.
Dansarna som söker jobb på Broadway visar sina liv och drömmar. Sorg och trasigheter blandas med humor och lekfullhet.
Och den som vill ha showglitter och paljetter får med sig ett oemotståndligt finalnummer.
När jag såg ”A Chorus line” i London första gången 1976 hade inte Sverige fått den nya generationen musikalartister. Efter ”Fame” fick landet massvis med duktiga sångare och dansare, och det som utspelas i ”A Chorus Line” blev välbekant även här.
En audition. En prövning. Åtta dansare ska anställas i en ny produktion. Många fler hoppas få jobbet. Rennie Mirro spelar koreografen Zach som gör urvalet och han är mycket bra. Stor pondus i rollen.
Från en första stor grupp väljer han snabbt 17, nio kvinnor och åtta män. Det är de som berättar om vilka de är i föreställningen, vad som fört dem dit. Personligheter och cv blottas som på en anställningsintervju.
Även om få av oss tränat hela livet för att få dansa på Broadway kan vi känna igen situationen.
Musikalen är fyndigt skriven och de olika historierna presenteras på skilda vis. Det byggs upp så att de starkaste berättelserna kommer en bit in i föreställningen. Risken vore annars att det kändes enformigt när en massa livshistorier radas upp, men det är smart varierat.
Den här uppsättningen tar väl hand om kraften i ”A chorus line”, i scenografi, kostym, ljus. Här finns fantastiskt mycket dans, men också några skickliga sångare som Mercedesz Csampai i en av de bästa låtarna, ”What I did for love”.
Rutinerade musikalartisten Hanna Lindblad spelar Cassie, som varit en stjärna men nu är arbetslös och tvingas söka jobb som en av de anonyma bakgrundsdansarna. Hennes solonummer är en av kvällens höjdpunkter i både sång och dans.
Rollfigurerna har olika problem och motgångar de kämpat med. En kan inte sjunga, en annan har tvingats plastikoperera sig till större bröst och rumpa för att få roller. Några har växt upp i familjer som inte förstått deras drömmar. Några är hårdhudade, några är osäkra. Paul som är gay har en av de mest gripande berättelserna.
Alla är de olika. Men när de förenas i musikalens stora nummer, ”One”, är poängen att de är identiska. Utbytbara.
Att få jobbet är lycka. Att få jobbet betyder allt. Det innebär också att vara en i raden som exakt följer order och gör det man blir tillsagd. Ett duktigt kugghjul i maskinen. En som står korrekt på linjen.
Och över alltihop regnar konfetti i strålkastarnas starka sken. The show must go on.