Per Myrberg fyller år: ”Jag känner mig inte som 90”
Legendaren bor på sjukhem efter en stroke
Publicerad 2023-07-11
Han är legendar i sin genre och är känd från bland annat ”Hedebyborna” och ”Saltön”.
Sedan en tid tillbaka bor skådespelaren Per Myrberg, som fyller 90 år i dag, på ett sjukhem på grund av en stroke.
– Det är klart att det vore bättre om jag slapp vara här, men jag ska absolut inte klaga.
Skådespelaren Per Myrberg är en av våra mest meriterade aktörer med mängder av minnesvärda roller på sitt cv. Inte minst de som baronen Urse i ”Hedebyborna” och den buttre biodlaren William McFie i ”Saltön”. Han har även dubbat många animerade filmer och karaktärer under åren, allt ifrån vildkatten ”Thomas O’Malley” i ”Aristocats” till krabban Sebastian i ”Den lilla sjöjungfrun” där han sjunger klassikern ”Havet är djupt”.
I dag fyller Per Myrberg 90 år, en dag som ska firas i stillhet med de närmaste.
– Det blir med familj och vänner, tårta, bubbel och presenter, säger den tidigare livskamraten Sara Myrberg som sitter med under intervjun som vi gör på det sjukhem på Södermalm där Per Myrberg numera bor.
Drabbad av stroke
Anledningen till att han gör det är den stroke som han drabbades av 2020 under pandemin och minnet kan numera svikta en smula.
– Det är också därför som jag sitter i rullstol nu. Det slog sig inte på talet, men vänster hand och vänster ben är inte världsbäst, men jag kan gå lite grann. Men jag trivs bra här, det är nära Sara och barnen så de kan komma och hälsa på. Det är klart att det vore bättre om jag slapp vara här, men jag ska absolut inte klaga, förklarar Per Myrberg.
”Jag känner mig inte som 90”
Att han fyller 90 år är något han har svårt att förlika sig med.
– Herregud. Det låter inte klokt. Det känns konstigt, jag känner mig inte som 90, säger han och hymlar inte med hur vemodigt det känns att inte längre kunna jobba.
– Jag var ju aktiv så länge. Jag gjorde min sista roll 2015 på Stadsteatern i ”Gösta Berlings saga”.
– Det var en väldigt fin scen i föreställningen och var så bra, säger Sara och ler åt minnet.
39 veckor på ”Svensktoppen”
Per Myrberg sökte till Dramatens elevskola 1955 och kom in på första försöket. Sedan har det rullat på och enligt jubilaren själv har han inte behövt söka en enda roll, de har kommit till honom.
– Jag gjorde Erik i filmen ”Värmlänningarna” och det var mitt stora genombrott. Efteråt så rasade det in brev från folk som hade sett filmen. Jag tycker att jag har haft ett ganska bra yrkesliv.
Förutom otaliga roller på film, teater och i radio så är han även skyldig till en riktig låtklassiker. Han sjöng in ”Trettifyran” 1964, en humoristisk låt om rivningsraseriet på den tiden. Låten låg 39 veckor på ”Svensktoppen” och den är något Per Myrberg aldrig kommer undan. Själv tar han dock det hela med ro.
– Jag sjöng in den och det gick fort. Jag vet inte vad jag ska säga om den. Jag gjorde mycket då på Metronome, men jag väntade mig inte att den skulle bli en sådan succé som den blev.
Lever inte tillsammans
När man får en så stor framgång som ”Trettifyran”, kan det bli ett ok?
– Nej, det skulle jag inte säga, men det är kul att den blev så framgångsrik. Men jag tänkte inte så mycket på det, det som var mitt liv var ju teatern.
I ”Saltön” har Per Myrbergs karaktär en romans med en 40 år yngre kvinna. I verkliga livet blev Per Myrberg tillsammans med 28 år yngre Sara Myrberg när han var 56 år. De fick sonen Axel, men sedan några år tillbaka bor de inte tillsammans.
– Sara betyder väldigt mycket för mig. Vi blev tillsammans 1989, det är ju 34 år sedan. Tänk att hon har stått ut med mig, säger Per Myrberg och skrattar.
Åldersskillnaden
Har ni märkt av åldersskillnaden mycket?
– Länge var det inget vi tänkte jättemycket på. Sedan var det vid något tillfälle som man kände att vi gick lite åt olika håll, säger Sara Myrberg.
Per Myrberg har tidigare pratat om åldersskillnaden med Aftonbladet.
– Jag kommer naturligtvis att bli äldre medan min hustru fortfarande inte är så gammal. Åldersskillnaden kommer nog dessvärre att märkas mer och mer. Det blir som det blir. Livet är sådant, sa han 2005.
