’Dorsin blev inte vuxen – men han blev sig själv’
Publicerad 2012-08-19
Henrik Dorsins försvarstal för alla lillgamla töntar är underbart varmt, roligt, bitterljuvt.
Han var - och är - själv en av dem.
Avslutningsprogrammet är en ståtlig historia, med musiker i studion, och nästan enbart Henrik Dorsins eget material. Jag är ingen vän av kupletter, Karl Gerhard, Povel Ramel, ordrika texter som sjungs långt fram i munnen och arr-tikk-u-lee-ras.
Men jag låter mig bedåras.
Blev sig själv
Att Henrik Dorsin är en kompetent komiker visste jag efter att ha sett honom på teve i Solsidan, Kontoret, Parlamentet. Men nu är jag knockad, när han ger mig en hel konsert om ett annorlundabarn, en pojke som alltid längtade efter att bli gammal gubbe som inte behöver vara fysiskt aktiv.
Han kallar det att vara "eljest". När barnen lekte krig i skogen ville han vara läkaren. När det var fest hängde han i köket med vuxna.
Det kunde ha blivit ett sentimentalt Sommar. Men det är så begåvat och äkta om alla människors rätt att vara den de är. Henrik Dorsin blev inte vuxen, men han blev sig själv. Tack vare lärare som lät honom, en fritidsgård, en kommunal budget för ungdomskultur. Och tack vare föräldrar som inte brydde som om teater men alltid uppmuntrade.
Köpte frukt för 3 000
Han beskriver sina tonår, en antydd svärta i annorlundaskapet. Emellanåt är han vass. På Lidingö utanför Stockholm bodde han i höghus, och man sa att Henrik var fantastisk som spelade teater "fast han bor i lägenhet."
Kvar finns många töntars svaghet, en konflikträdsla som ställer till problem. Som när han ska köpa druvor på torget och kommer hem med frukt för 3 000, för att han inte kunde säga nej till handlarna och riskera deras vrede.
Det är en otroligt roligt berättad scen. Leve mesarna och töntarna.