Hellström har gjort fyllesorg till konst
Läs Fredrik Virtanens krönika
Varför? Vad är vitsen med att även jag, återigen, försöker förklara Håkan Hellströms underbarhet när alla andra rockromantiker gjorde det förra veckan?
För att jag måste.
För att ännu fler måste förstå.
Konsumentupplysningslämpligare vore att förklara vad som inte är bra med Håkan Hellströms femte album ”För sent för Edelweiss”.
Och okej:
Omslagsbilden är både ful och osynlig, och korrekturläsningen av texthäftet lämnades delvis till en dyslektiker.
Det är det hele.
I övrigt är den perfekt.
Ett exempel bara från titelspåret, och då hör ni tyvärr inte skörheten i sången eller melodin som självaste Don Henley hade stoppat i bröstfickan:
”Du säger ’har du tändstickor?’
– Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.
’Och har du vin och sprit?’
– Så att det räcker att få hela fjärden full av sorger.
Allt, det är för sent / För sent för vin, för sent för kärlek ren som snö / Inatt finns ingen väg tillbaks.
Vad?
Du ser inget jättemärkvärdigt här?
Det är förståeligt. Och det är anledningen till att också jag måste försöka förklara att det som den övermogna människan anser vara nattpatetik och loserestetik bara är skenbart.
Strofen är inte Håkan Hellström. Den är 30 sekunder av Håkan Hellströms – och basistvännen Oscar Wallbloms, och ditt, och mitt – liv just dessa 30 sekunder, just då, just nu, just nu när fyllesorgen inträffar igen i repris eftersom ögonblicket har gjorts till konst.
Det är 30 sekunder som en fegare artist inte skulle våga sätta på pränt och som en svagare artist inte skulle kunna hantera. Gud vet att de finns, och jag lyfter på hatten för all form av orädsla och hudlöshet, men det är egentligen – ännu; Håkan har lärt så oerhört många så oerhört mycket – bara Hellström i sin generation som vågar gå allra längst ut på avsatsen och samtidigt har de poetiska färdigheter som krävs för att ro en så skör balja i land.
Detta – och detta ständiga nu, nu, NU – lyckas Håkan Hellström skildra om och om och om igen under 55 minuter sorg, glädje och boogie på ”För sent för Edelweiss”.
Och även jag måste alltså berätta det för vi är många som älskar Håkan Hellström – men ändå är vi alldeles för få.