Efter schlagern tar jag mig en soulresa
Lördagarna på SVT handlar inte om Melodifestivalen längre.
Inget att grina över.
Nu presenterar kanalen världens bästa musik i stället.
Var tvungen att resa tillbaka till soulen igen.
Man kan säga att jag hade hemlängtan.
Det beror i första hand inte på att jag har varit inlåst i Melodifestivalens gigantiska torktumlare i sex veckor.
Egentligen har det inte heller att göra med att jag fortfarande, med en seriefigurs galna envishet, håller genren högst, att det alltid är där jag landar och ställer ner väskorna när ingen annan musik hjälper.
Orsaken är den tyskproducerade dokumentären ”Soul power” som visas på SVT 2 i morgon och tre lördagar framåt. Serien tar ett helhetsgrepp på genren i fyra avsnitt, från kristna spirituals i kyrkan till Adele. Eller från att Sam Cooke sjunger ”A change is gonna come” när medborgarrättsrörelsen reste sig i början av 60-talet till att Barack Obama svär presidenteden, omkramad av alla ifrån Aretha Franklin till Beyoncé.
Soulmusik är lika mycket berättelsen om hur den afroamerikanska minoriteten i USA kämpar för mänskliga rättigheter och rättvisa som låtar och fantastiska artister. Och ”Soul power” tar inga genvägar.
Dokumentären vinklar i större utsträckning än vanligt på kvinnliga profiler. Alla viktiga namn nämns, men Dinah Washington, Martha Reeves, The Supremes och Sister Sledge får större utrymme än exempelvis Four Tops. Dessutom bläddrar producenterna längre bak i skivbackarna och intervjuar obskyra northern soul-favoriten Ronnie McNeir och passerar Larry Levans mytomspunna discoklubb Paradise Garage i New York. Till och med OV Wright skymtar förbi på en väggmålning. (Iiiii!)
Kanske läggs tonvikten på onödigt trista namn i sista avsnittet men överlag är ”Soul power” förnämlig. Tröttnar aldrig på arkivbilderna med Lauryn Hill i mitten av 90-talet eller när Smokey Robinson tar på sig sin allra vackraste falsett ochkastar slängkyssar till publiken i ”You really got a hold on me”.
Soulmusiken föddes när gospelartister bytte ut ”Jesus” mot ”baby” i texterna. I dag är det något mycket större än en genre. Det är en känsla, ett tillstånd och ett substantiv.
Frågan är om jazz, hiphop, Skrillex eller rock har soul, inte tvärtom.