U2 har inte varit så här bra sedan 1992
Faller pladask för en inspirerad show i New York
Tanken är den här:
Jag går och kollar U2 under en pågående tvåveckorssejour på Madison Square Garden för att få fördomarna från förra turnén och senaste albumet bekräftade.
I stället får jag se irländarnas mest inspirerade föreställning sedan 1992.
Särdeles oväntat.
Jag har sett alla shower U2 baxat runt världen sedan 1985 - i första hand som utsänd av den här tidningen - men trodde den sviten skulle brytas med den aktuella ”Innocence & experience”-given.
Dels kändes det redan under förra turnén som att de börjat imitera sig själva och ofta bara fejkade de ogenerat stora känslor som alltid varit poängen med att det finns en Bono, dels är ju senaste albumet - det de i ett ögonblick av svårartad megalomani försökte pracka på hela världen förra hösten - genuint tråkigt.
Inte orsakade recensionerna från världspremiären i Vancouver i maj precis feber heller. Det var med uppenbar tvekan Markus Larsson - ni vet, Kiruna-Hitler himself - hostade upp ett tredje plustecken innan han skickade hem ett skeptiskt omdöme.
När kvartetten nu dyker upp i New York för åtta spelningar på Madison Square Garden - det är en regelrätt ”residence” under två veckor - går jag dock ändå. Mest för att jag inte har så mycket annat för mig och tänker att jag åtminstone kan få några teser vidimerade.
Men oj.
De teserna är snart söndertrasade som Alice in wonderland-konfettin som singlar över Garden-läktarna i ”Until the end of the world”.
U2 har inte varit så kittlande och fängslande att se sedan ”Achtung baby”-föreställningarna för 23 år sedan.
De lyckas skala av, göra intimt och komma närmare publiken - samtidigt som de iscensätter en förbluffande futuristisk scenshow.
Den bildskärm som skär tvärs genom publikhavet - från en scen på ena kortsidan till en dito på andra, och som bandmedlemmarna långa stunder är inne och går i, som levande delar av magnifika projektioner - är ett visuellt underverk som förflyttar gränserna för vad en konsert kan vara och skulle få en genomsnittlig OS-invigning att rodna.
Det hjälper inte låtarna från ”Songs of innocence” i sig, de är de luftpastejer de är, men när Bono med hjälp av animationerna på den epokgörande skärmen plötsligt promenerar längs barndomens Cedarwood Road i låten med samma namn, och sedan besöker sitt gamla pojkrum i ”Song for someone”, går det likafullt bara att gapa i häpen beundran.
De gamla paradnumren får å sin sida nytt liv i det mer intima showformatet. ”Where the streets have no name”, ”With or without you” och framförallt ”One” - i en öm, naken version - skiner som vore de kreerade igår.
Just det uppträdande jag ser, en karaktäristiskt kvalmig Manhattan-kväll, rymmer också en del uppiggande överraskningar. Jimmy Fallon gör en väldigt rolig Bono-parodi i ”Desire” och strax därpå dyker The Roots, husbandet från hans ”The tonight show”, upp och förenas med irländarna i en gruvligt svängig ”Angel of Harlem”. Då är det nästan lika bra som när Björn och Benny hjälpte till med ”Dancing queen” på Globen 92 ...
Det fanns garanterat fog för Kiruna-Hitlers rynkade näsa i västra Kanada i maj - premiärkvällar blir det gärna Spinal Tap av så här ambitiösa spektakel.
Men något har helt uppenbart hänt sedan dess och ni som sitter på biljetter till stockholmsshowerna i september kan skatta er rätt lyckliga.
Fotnot: U2 spelar i Globen i Stockholm 16-17 samt 20-21 september.
3 orsaker till extas
Alan Jackson – ”Angels & alcohol” (cd)
En av Nashvilles mest förträffliga traditionalister i tio nya instant classics.
Katie Holmes (skådespelerska)
Förträffligt nytillskott i tredje ”Ray Donovan”-säsongen.
Dominic Chianese – ”Brucia la terra” (Livenummer, Cutting Room)
Uncle Junior tar oss till andra världar när han sjunger live.