Afro-Dite har fått förlängt vikariat
Uppdaterad 2018-08-13 | Publicerad 2002-11-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Zappade mig fram till välgörenhetsgalan på SVT förra veckan. Dels noterade jag, med viss glädje faktiskt, att Harald Treutiger är uppstånden (går det fortfarande att köpa souvenir-koppar på Haralds hemsida?). Dels noterade jag Afro-Dite.
De trummar på, uppenbarligen. Med samma desperata estetik och forcerade framtoning, som i våras och somras förde dem till praktiskt taget varenda stadsfest runt om i Sverige. Egentligen borde jag bara ha bytt kanal och på sin höjd gjort en minnesanteckning om att de fortfarande finns och att ingen medlem har hoppat av efter interna strider om rampljuset. Men jag var tvungen att se klart hela uppträdandet eftersom det i dag inte finns några andra "etablerarade" artister i det här landet som "vill" så mycket som melodifestivalvinnarna. De dansar och hoppar som om det vore det sista de kommer att få göra innan Hasse Shimoda redigerar in dem på "Vad hände sen?"-sidan i Hänt Extra. De har lika mycket energi som ett tv-pucklag från Västerbotten och de är lika övertända som om en "Fame Factory"-deltagare, sekunden innan han eller hon ska få ett expertutlåtande av juryräven Christer Sandelin. Det är klart att det är fascinerande, men samtidigt är det hög tid att nån rycker tag i Kayo, den piggaste av de pigga, och skriker: "Kayo, lugna ner dig! Det här svänger inte. Du är bara en tjej som sjunger lite grann. Det finns ingen som helst likhet mellan dig och Aretha Franklin."
Men varken hon eller hennes kollegor skulle lyssna. De senaste månadernas framgångar har gjort att trion (och stora delar av svenska folket) fått för sig att det per automatik blir gungande souldisco i världklass bara för att tre svarta tjejer får chansen att spela in en platta. Så är det inte, förstås. Det är en befängd tanke. Alla svarta människor kan inte bli NBA-proffs. Alla finnar kan inte sitta i en bastu i en timme. Alla italienare är inte bra på att knulla. Men eftersom Afro-Dite blev så djupt sårade av Kent Finells pepparkaksuttalande att de var tvungna att kasta chokladpudding på varandra i sin första video, så har de fått förlängt vikariat i underhållningsbranschen. Och de planerar för fast anställning. Nästa mål är en krogshow, då det vore "puckat att inte tänka i de termerna", säger en spudlande Kayo, tjugofem år efter "Pillertrillaren".
Nu återstår bara en fråga: Kommer Hamburger Börs att förvandlas till Ullevi -85?
Filip Hammar