Vi behöver inte USA:s usla sidor
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Anna B började gråta i ”Idol” och det var så hemskt, så hemskt.
Det var ångest.
Sverige blir alltmer som det dåliga med USA.
Den älskvärde popstjärnan Håkan Hellström berättade nyligen hur bedrövad och arg han blev av att se hur det från USA importerade underhållningskonceptet ”Idol” på TV4 knäckte ungdomar.
Exakt så reagerade jag också när Anna Bergendahl började gråta så hejdlöst i fredags, hon hade närmast panikångest och det var en bedövande syn.
Samtidigt har jag alltid varit ambivalent till påståenden om mobbning-tv och barnterror i ”Idol”.
Ungdomarna får ju en chans till drömmen, de vill ut i strålkastarljuset, de vill bli stjärnor, och vad än föräldragenerationer känner så är sällan deras tonåringar så små och sköra som just föräldrar tror av naturligt känslomässiga skäl.
Men ändå.
Ingen, hur luttrad eller vuxen personen än är, klarar av att stå emot det enorma tryck det innebär att först skärskådas i TV4-rutan, sedan av tidningarna och därpå i alla nya former av medier på internet som inte tar någon hänsyn till att det handlar om en människa när de sprider hat, lögner och elakheter helt hänsynslöst.
Ingen klarar det oskadd. Inte ens, säg, en Kristian Luuk som drabbas av en enorm skitstorm varje gång han leder Melodifestivalen. Eller, säg, en Anders Lundin när han gör ”Allsång på Skansen”.
Och självfallet inte ungdomar. Spänningen är för stor, verklighetsförankringen försvinner. Man tror att det är på riktigt, att det är viktigt, i verkligheten.
Minns Gwyneth Paltrows ångesttårar när hon vann – vann – en Oscar. Hon vann, men tårarna kom ändå från en källa av brist på självkänsla.
Att förlora är givetvis ännu hemskare. Och när man är ung och total amatör är det förkrossande.
Därför var Annas gråtande knäckthet när Johan Palm blev kvar i ”leken” så läskig.
Sverige är och blir alltmer oroväckande mycket som USA (om än klätt i Ukrainas avlagda paltor som jag var inne på förra måndagen angående de mossiga kitschprogrammen ”Stjärnor på is” och ”Dansbandskampen”).
Och inte det underbara med USA utan det dåliga med USA. Stjärnkulten, framgångshetsen, hänsynslösheten och nödvändigheten av att vara lyckad i Hollywood eller på Broadway.
Kalla mig gammalmodig, men Sverige är inte USA, vi är ett land med starka sociala skyddsnät. Det finns ingen anledning att ställa sig i svensk tv och riskera att bli knäckt för att komma bort från ett getto eller en trailer. Vi har inga sådana fattigdomsproblem här. Vi är inte det landet.
Anna B:s panikångestartade tårar kanske är över nu. Hon kanske tycker att det var värt allt för att få vara tv-stjärna en stund. Hon kanske ännu är i chock, hon kanske är jätteglad, bara Anna vet hur det känns.
Men just då, just där, i fredags kväll, saknade jag det gamla 80-talssverige och SVT:s ack så ansvarstagande inställning till underhållning, för det kändes så hemskt när en sångerskas dröm krossades i direktsändning.