Stående ovationer för Bert-Åke Varg i kyrkan
Applåderna i Oscarskyrkan ville liksom aldrig ta slut.
De var ett sista rungande farväl till en man som inte bara familj, vänner och kollegor kom att älska.
Utan hela Sverige.
In i det sista fick Bert-Åke Varg stående ovationer.
När den mäktiga och dramatiska ouvertyren ur Fantomen på operan dundrar i gång i Oscarskyrkan i Stockholm är det nästan så man väntar sig att han ska göra entré.
I sex år spelade Bert-Åke Varg teaterchefen i föreställningen på Oscarsteatern.
– Det var ett av hans stoltaste ögonblick, säger prästen Bo Lindberg.
För sin roll fick Bert-Åke Varg både lysande recensioner – och en guldmask.
Men nu blir det inga mer föreställningar, inga fler leenden och glada samtal.
På självaste nyårsafton, på väg till en fest, med smokingen och lackskorna på, dog Bert-Åke Varg.
Han hann aldrig säga hejdå.
”Minst av allt lagom”
Men nu, en månad senare, var det dags för familj, vänner och alla andra att ta adjö, i kyrkan, hemmavid.
Och det gjorde de, med både sorg och glädje. Glädje och tacksamhet över att han levt ett långt, roligt och innehållsrikt liv, sorg över att det nu, till sist, är slut.
Bert-Åke Varg älskade hav och båtar – det är bara drygt två år sedan han sålde sin älskade motorbåt – och därför är hans kista också blå, prydd med en kompassros och med trossar längs sidorna.
Ovanpå kistan ett porträtt med ett brett leende – och framför den ett stort hjärta av röda rosor.
Precis som många minns honom.
– En man som var minst av allt lagom. säger prästen Bo Lindberg, innan han kort och kärnfullt citerar hur andra beskrivit Bert-Åke Varg:
– Öppen.
– Empatisk.
– Intensiv.
– Rastlös.
– Lever i alla lägen.
– Timing som få.
– Hjärtat på rätta stället.
– Gick sin egen väg.
Farfar var hans mentor
Bert-Åke Varg stod på scen från 1950-talet och framåt och blev en av Sveriges mest kända och älskade röster och skådespelare, både på scen, på film, i radio och tv och på skiva.
Som Ugglan Helge. Som Pentti Varg och de andra i ”Fablernas Värld”, som maskinchefen Gustav Sjögren i ”Rederiet”, som Dupontarna och betjänten Nestor i ”Tintin”, som elefant i ”Djungelboken” och alla andra roller och röster han gjort.
Trots ett intensivt yrkesliv hade Bert-Åke Varg alltid tid för barn, barnbarn och barnbarnsbarn – familjen var alltid lika viktig i hans liv.
Nu i kyrkan får vi höra om hans egen farfar, farfar Theodor, som kom att betyda extra mycket i hans liv.
Farfar blev hans mentor.
Det var farfar som såg begåvningen och den starka fysiken hos barnbarnet hemma på gården i Västerbotten.
Och det var han som sa:
– Bert-Åke ska bli skådespelare.
Så blev det, som tur var.
Älskade att leva
Bert-Åke Varg älskade att leva – och hade alltid roligt.
Prästen Bo Lindberg berättar korta anekdoter ur hans liv.
Som att köpa lättmjölk i butiken – det kunde ta en timme, så många att hälsa på och prata med fanns det på vägen.
Eller när en ung kollega slog sönder en skål på teatern och teaterchefen kom stormande – då klev Bert-Åke Varg fram och sa:
– Jag råkade ha ned skålen.
Anekdoter som säger så mycket, om vem han var.
Opera kunde han förvånansvärt nog också sjunga – och i kyrkan får vi njuta både ”Sången till livet” ur ”Tosca” och Jussi Björlings paradnummer ”Till havs” med Lars Cleveman.
Innan begravningsgästerna släpptes in i kyrkan hade familjen redan tagit farväl i enskildhet vid kistan; hustrun Julianna, Bert-Åke Vargs andra stora lyckliga kärlek i livet – den första var hustrun Annette, som dog i en hjärntumör 1993 – och barnen Petronella, Patrik och Pontus med familjer.
Applåder och leenden
När det är dags för alla andra att ta adjö, tycks kön av vänner i kyrkgången aldrig ta slut.
Det är tungt.
Men när kollegan och vännen Reimers Ekberg – en av de tre stallbröderna, som hela begravningen står där framme vid kistan med Stallbrödernas standar – ber alla gäster ge Bert-Åke Varg en sista, stående ovation, händer det plötsligt något.
Alla reser sig upp i kyrkbänkarna – och applåderar.
Och applåderar.
Och applåderar.
Då sprider sig ett leende i kyrkan.
Det hade Bert-Åke Varg definitivt gillat.