Nutidens verklighet trum(p)far humorn
Det började som ett skämt men sedan slutade det aldrig.
Om en vecka börjar en era som kommer att förändra också nöjesindustrin.
Välkommen till världseländet 2017.
Plötsligt vet jag inte längre vad som är fram och bak på en åsna.
Jag vänder och vrider på bilden men är ändå osäker.
Det brukade vara så här som hjärnan kändes efter ett antal timmars recensionstjänst av valfritt amerikanskt grabbrockband. Bloodhound Gang-syndrom hade kunnat vara den medicinska termen för när tankarna till slut avbryter arbetet med att få ihop bitarna eftersom det verkar lönlöst.
Sedan ett antal månader tillbaka vet jag inte längre vad som påhittat och vad är på riktigt. Jag skrattar åt det som visar sig vara allvar och blir upprörd över det som är skoj.
Tydligen har jag inte längre någon humor. Världsläget har tagit den ifrån mig.
Det som fick hjärnan att skära sig den här veckan var tjugofyra-timmarssmockan att först se den ökända presskonferensen med den tillträdande amerikanske presidenten. Det hade kunnat vara en repris från något satirprograms oktobertablå. Det hade varit ett riktigt bra avsnitt. ”Quiet”, ”quiet” och så ett yvigt viftande med armarna. Den slarviga högen med affärsmappar på ett bord bredvid talarstolen. Det hade varit spot on om det hade varit satir. Jättekul. Alec Baldwin i högform. Men nu. Herregud.
Tolv timmar senare fladdrar en nyhet förbi i Twitter-flödet. The New Yorker twittrar att Ryssland förbjuder Meryl Streep-filmer eftersom president Putin tycker att hon är en överskattad skådespelerska. Rysk polis har gått från hus till hus för att konfiskera kopior av ”Mamma mia”. Vad är det som händer egentligen? Jag tycker också att världen vore en bättre plats utan den där erbarmligt usla musikalfilmen men ändå. Vad sa ni? Aha. Det var inte på allvar. Det var satir signerad komikern Andy Borowitz.
Ja ja, vänta ni bara. Gårdagens satir verkar vara morgondagens verklighet.
En av många frågor inför nästa veckas installation av Trump i Vita Huset är hur nöjesbranschen ska parera den nya verkligheten. I Huffington Post beskriver en komiker läget som att de gått från att vara satiriker till att bli dissidenter. Arbetsbördan har dessutom ökat. ”Nutiden producerar så mycket material att det känns som att stå framför en brandslang som sprutar skit”. Kanske kommer en ny våg av utbrända satiriker skölja över USA. De måste arbeta dubbelt för att skapa humor som kan trumpfa verkligheten.
Samma sak gäller landets manusförfattare. Plötsligt har också deras spelplan ritats om. Visst måste väl dessutom Rysslandshistorien bli tv någon gång i framtiden?
Att läsa om hur den brittiska före detta spionen Christopher Steele (för övrigt ett excellent spionnamn!) gått tillväga för att få fram information om att Ryssland kan ha utpressningsmaterial om Trump är som att dyka ner i en nagelbitande spionthriller.
Ens inre trenchcoat fladdrar av spänning när man tänker sig hur blodet måste rusat i Steeles ådror under mötena med sina källor. Rutinärendet som visade sig kunna skaka om hela världspolitiken. Det är så kittlande. Jag tänker mig att Steele ser ut som Stan Beeman från kalla kriget-spion-serien ”The americans”.
Men just ja.
Det var ju verkligheten.
Man kan vilja rymma till skogs och bygga ett fort för mindre.