Inger Nilsson avslöjar sin Pippi-vägran

Avslöjar detaljer om inspelningen av Pippi Långstrump

NÖJE

Livet som Pippi Långstrump var inte bara kul.

Nu berättar Inger Nilsson, 59, att det tog tio-tjugo år innan hon kunde nämna sin rollfigur vid namn:

– Det var min egen lilla privata protest, säger hon i SVT.

Först nu känner Inger Nilsson att hon tagit kommando över sitt eget liv. 

Hon var bara åtta år då hon bland 8 000 sökande fick rollen som Pippi Långstrump. 

I senaste avsnittet av ”Svenska tv-historier” berättar hon hur det har påverkat hennes liv och svarar på den ständiga frågan: Hur var det att vara Pippi?

– Jag har ju varit i den här situationen sedan jag var åtta år. Jag vet inte om något annat liv. Jag har bara lärt mig att leva med det, för det måste man, säger hon och påpekar att det finns fördelar och nackdelar med allt.

– Och det negativa … får man ju bara bita ihop.

Filmteamet hade varit överens. Inger Nilsson var perfekt.

– Vi kände alla i rummet: Här är Pippi. Det var självklart, säger Bo Erik Gyberg i tv-programmet och förklarar:

– Hon motsvarade allas vår bild av Pippi. Hon överträffade den kan man nästan säga. 

Men den unga Inger Nilsson stämde inte helt med Astrid Lindgrens orädda föräldralösa karaktär.

Inger Nilsson hade bara sovit borta utan föräldrar en enda gång i sitt liv innan inspelningarna drog i gång vintern 1968 i norska Röros.

– Det var lite speciellt att åka till Norge och bara vara hemifrån, men det funkade. Det gjorde det, men jag ringde hem mycket, varje kväll, berättar Inger Nilsson.

Hon ville dock varken ha en pytonorm runt halsen eller balansera på en hästrygg på ett ben.

– Jag var ju så liten när vi började och hästen så enormt stor. jag var ju livrädd, säger hon och berättar i intervjun hur någon fick hålla i hästen.

– Släpp inte, släpp inte, vet jag att jag skrek. 

Då fick Pär Sundberg rycka in som stuntman. Han spelade Pippis kompis Tommy och hade tränat både gymnastik och balett.

– Då tyckte Olle att 'vi sätter på dig en peruk så får du göra det'. Det var ju lite spännande och kameran var bakifrån så man såg inte att det var jag, men det var jag, utklädd till Pippi, säger Pär som även fick ta sig an pytonormen.

1 av 2 | Foto: Karin Tö rnblom
Inger Nilsson.

Inte heller Herr Nilsson var så enkel att hantera.

– Han tyckte väl så där om att filma, framför allt tyckte han väl så där … om mig. Han var nog inte så där vänlig som man tror att han är för han kunde bitas ganska så rejält, säger Inger i intervjun och beskriver hur Pippis apa både kissade och bajsade av nervositet när de band fast honom på hennes axel.

I dag skrattar hon åt minnena. Det var ändå en ljus och rolig tid. Det som blev svårt att hantera kom när filmen hade premiär.

– Folk blev ju som tokiga i Pippi. Det är någonting som händer med folk när de tittar på Pippi. Det har jag ju förstått.

Själv tog hon succén med ro, tyckte inte det var så märkvärdigt, mer än att folk ville ha hennes autograf och ta foton hela tiden.

– Vi var ju tvungna att låsa dörren för helt plötsligt stod det folk i hallen och undrade: Var är hon någonstans? 

Med tiden blev det för mycket och hon vägrade ta Pippis namn i sin mun.

– När jag blev intervjuad eller pratade om filmerna sa jag alltid: 'när jag spelade den där rollen …' Jag protesterade genom att inte säga ordet Pippi, säger Inger vidare.

Det är över nu. Det satt lång inne menar Inger Nilsson.

– Nu kan jag känna lite ömhet inför Pippi. Nu gillar jag karaktären. Det är inte så att jag har ogillat den tidigare, men jag har inte fått chansen att stå utifrån och titta på allt. Nu tycker jag att jag kan det. Nu kan jag prata om Pippi.

ARTIKELN HANDLAR OM